Den här uppsatsen behandlar arbetet med läroplanens värdegrund inom svenskämnet. Mer specifikt berör uppsatsen de frågor i värdegrunden som har att göra med empati, inlevelse och mellanmänsklig förståelse inom den delen av svenskämnet som handlar om undervisning i skönlitteratur. För att undersöka detta söker uppsatsen svara på frågan:   Hur kan undervisning i skönlitteratur aktualisera de förmågor hos elever som påbjuds i läroplanens värdegrund och som har att göra med inlevelse, mellanmänsklig förståelse och empati?   För att besvara denna fråga har en studie gjorts i en gymnasieklass i årskurs ett på det yrkesförberedande vård- och omsorgsprogrammet. Elva elever och deras svensklärare har deltagit i en observationsstudie som genomförts under fyra veckor. Utöver detta har läraren och fem av eleverna deltagit i en intervjuundersökning. Läraren intervjudes enskilt vid tre tillfällen medan eleverna intervjuades enskilt vid det första och tredje tillfället och i grupp vid det andra. För studien genomfördes ett litteraturprojekt där eleverna läste ungdomsromanen Pojken i randig pyjamas av John Boyne (2010). Boken handlar om nioåriga Bruno som är son till en tysk militär som är lägerkommendant i Auschwitz. Inom projektet har eleverna läst boken, skrivit om den i läsloggar vid fyra tillfällen och diskuterat den vid ytterligare fyra tillfällen. Inför varje skrivtillfälle har eleverna fått diskussionsfrågor att fundera över. Uppsatsen bygger på en sociokulturell teoribakgrund som förespråkar språklig interaktion som den bästa vägen till inlärning (Vygotskij 1999, Säljö 2000). Elevernas loggböcker, diskussionsinlägg och intervjusvar har analyserats med hjälp av Kathleen McCormicks repertoarteori (1994) och Hans-Georg Gadamers hermeneutiska teori om förståelsehorisonter (2004).