Syftet med studien var att undersöka imitationsförmågan för auditivt och visuellt presenterat material hos typiskt utvecklade barn mellan fyra och åtta år. Den visuella imitationen undersöktes i form av meningsfulla samt icke-meningsfulla handlingar. Den auditiva imitationen undersöktes i form av meningsfull meningsrepetition samt icke-meningsfull nonordsrepetition. Ytterligare ett test gjordes för att undersöka barnens icke-verbala intelligens. I studien deltog 10 typiskt utvecklade barn med svenska som modersmål, sjuflickor och tre pojkar mellan 4;11␣8;0år. Studiens  huvudfynd  var  att  barnens visuella uppmärksamhet var en avgörande faktor för hur barnen klarade av att imitera handlingarna. De meningsfulla handlingarna med objekt var lättare för barnen att utföra i jämförelse med de icke-meningsfulla handlingarna utan objekt. Resultatet på det icke-verbala intelligenstestet korrelerade med barnens ålder och de icke- meningsfulla handlingarna. Även nonord och meningsrepetition korrelerade med varandra. Vid analys av den auditiva modaliteten visade det sig att två- och fyrstaviga icke-meningsfulla nonord var något lättare att imitera än trestaviga. Ett konstaterande vid meningsrepetitionen var att barnens prestation såg olika ut beroende på meningens längd. Resultaten i denna studie måste tolkas med reservation för att undersökningen gjorts på en mycket liten grupp och vidare forskning inom ämnet vore önskvärt för ett mer tillförlitligt resultat. Slutsatsen är att det troligtvis inte förefaller finnas någon underliggande imitativ förmåga som medierar förmågan att imitera för visuellt och auditivt presenterat material. Ett samband mellan barnens visuella uppmärksamhet och deras prestation av imitativa handlingar kan dock konstateras.

Bakgrund Meningsrepetitionsuppgifter har använts i flera studier som mått på exempelvis verbalt korttidsminne, den episodiska bufferten och språklig förmåga. Hur meningsrepetition relaterar till språkliga förmågor har undersökts i flera studier, varav enstaka har undersökt relationen till expressivt ordförråd. I nuläget finns ett begränsat antal standardiserade test för att bedöma barns expressiva ordförråd på svenska, det vore därför önskvärt med en standardisering av ett nytt benämningstest. Syfte Syftet med studien var att undersöka om det finns något samband mellan förmåga till meningsrepetition och bredd i expressivt ordförråd hos svenskspråkiga barn i 7;0-11;11 års ålder. Ett sekundärt syfte var att bidra till vår förståelse för vad som är typisk förmåga i ett nytt benämningstest för svenskspråkiga 7;0-11;11 åriga barn. Metod Studien omfattade 157 svenskspråkiga barn i 7;0-11;11 års ålder från skolor i Västerbotten och Västernorrland. Deltagarna fick genomföra en meningsrepetitionsuppgift och ett benämningstest. Resultat Studiens resultat visar en signifikant korrelation mellan barns förmåga att repetera meningar och bredd i expressivt ordförråd. Ingen signifikant skillnad i prestation fanns mellan pojkar och flickor. Slutsatser Resultaten påvisade ett samband mellan prestationen på test som prövar meningsrepetition och bredd i expressivt ordförråd, för barn i åldrarna 7;0-11;11 år. Sambandet kan rimligtvis förklaras av att testen mäter samma förmåga. Resultatet i studien kan bidra till att motivera fortsatt användning av meningsrepetition i klinisk verksamhet för bedömning av barns språkliga förmåga. För bedömning av barns benämningsförmåga bör nya och uppdaterade benämningstest implementeras i det kliniska arbetet.