Mentorskap i skolan utförs oftast av en arbetade ämneslärare, ett uppdrag som vi anser ta mycket tid och som saknar nationell konsensus kring utformningen. Syftet med föreliggande uppsats är att bidra med ny kunskap om högstadieelevers förväntningar på och erfarenheter av mentorskap mellan lärare och elev, samt i vilken utsträckning förväntningarna uppfylls. Vidare är syftet att undersöka hur eleverna önskar att mentorskapet bör utformas i framtiden? Med utgångspunkt i studiens syfte och forskningsfrågor valde vi den kvalitativa metoden fokusgrupper, i hopp om att utforska ett explicit elevperspektiv genom elevernas diskussioner utifrån de tre av oss förutbestämda begreppen, förväntningar, erfarenhet och förhoppning. Det visar sig att elevernas erfarenheter styr deras förväntningar, samt att elevernas förhoppningar och erfarenheter på mentorsträffar skiljer sig åt gällande omfattning och frekvens. Eleverna redogör för att deras erfarenheter av mentorskap lämnar en del att önska. Eleverna vill att mentorerna ska utöva handledarstilarna kurator och didaktiker och besitta egenskaperna skämtsam, ärlig och och rolig samt vara en förebild. I en förhoppning tillskriver eleverna en mentor egenskapen trevlig och att denne kan vara som en kompis.