Samhällets förväntningar kring ansvarstagandet hos företagen har ökat drastiskt under de senaste årtionden. Som följd till detta har antalet företag sedan 1900-talet i större utsträckning börjat redovisa icke-finansiella rapporter frivilligt. Dessa icke-finansiella rapporter har sin benämning idag som hållbarhetsredovisning. Det kvarstående problemet är trovärdighetsgapet på hållbarhetsredovisningarna och som lösning till problemet kan en tredje-part anlitas i syfte att säkerställa att hållbarhetsinformationen är trovärdig. Denna säkerställning som tredje-parten utför benämns bestyrkande. Syftet med denna uppsats var att undersöka hur olika faktorer påverkar de svenska börsnoterade företagens val att låta hållbarhetsredovisningar bestyrkas samt valet av bestyrkandegivare. Den positivistiska forskningsfilosofin har använts i uppsatsen och det har anammats en kvantitativ metod med en deduktiv ansats. Faktorerna som har undersökts är lönsamhet, branschtillhörigheten, användandet av Global Reporting Initiative (GRI):s riktlinjer samt företagsstorlek. Datainsamlingen har skett genom skriftiga källor där information hämtades från alla 255 svenska börsnoterade företag. Endast 105 av de 255 företagen hade upprättat en hållbarhetsredovisning och ingick i studien. Hypoteserna prövades genom statistiska tester och analyser med utgångspunkt i uppsatsens teoretiska referensram. Resultatet visade att bestyrkande samt val av bestyrkandegivare inte påverkades av lönsamhet. Bestyrkande påverkades inte heller av bransch och GRI, men däremot av storlek. Vidare påverkades bestyrkandegivare inte av storlek, men däremot av bransch och GRI. Detta eftersom de större företagen har bättre resurser och därmed mer råd att bestyrka hållbarhetsredovisningen. De börsnoterade företagen i Sverige som befinner sig inom de sociala- och miljökänsliga branscherna säkerställer sin legitimitet gentemot samhället och därför anlitar de revisorer vid bestyrkandet av hållbarhetsredovisningen. Det föreligger ett åtagande av GRI:s riktlinjer som är förknippat med kravet att lämna trovärdig information. Denna rapporterade information i hållbarhetsredovisningen blir mer trovärdig med bättre kvalitét genom ett bestyrkande av revisorer.

In Sweden, there are limits to how much leachable substances waste must contain in order to be deposited as hazardous waste. Fly ash from waste incineration often end up over the limit, mainly due to the chloride content. Fly ash is therefore often deposited abroad. The purpose of this study was to investigate the possibility to handle fly ash locally. To clarify how the law is applied, environmental reports and permit documents from ten waste sites with permission to deposit fly ash were studied. In addition, a literature study was made to review the state of knowledge regarding the treatments of fly ash. The treatment methods are numerous, but are at different levels of commerciality. Among the treatments available there are both physical, chemical, biological, electrical and thermal variants. Many of the treatments (except for carbonation and microbial bioleaching) results in chloride levels below the limits. Several are however unrealistically expensive or generate wastewater with high levels of chloride that would need further treatment. Three plants out of the ten holding permits to deposit fly ash, have exemptions from the limit for chlorides. It's however difficult to see a common reasoning for allowing exemptions. In several cases there are sensitive receiving waters downstream from the landfill. One reason to be dispensed despite this sensitivity, may be the guidance that EPA issued. It is not formulated any specific concerns relating to chlorides. One handles therefore often high levels of chloride in the leachate as a dilution problem, not a leaching problem. / I Sverige finns det gränsvärden för hur mycket utlakningsbara ämnen avfall får innehålla för att kunna deponeras som farligt avfall. Flygaska från avfallsförbränning hamnar ofta över gränsen för vad som får deponeras, främst p.g.a. kloridinnehållet, och askan deponeras därför bl.a. i Norge och Tyskland. Syftet med denna studie var att utreda möjligheten att hantera flygaska lokalt. För att klargöra hur lagstiftningen tillämpas har miljörapporter och tillståndsbeslut från tio avfallsanläggningar med tillstånd att deponera flygaska studerats. Dessutom har en litteraturstudie gjorts av kunskapsläget när det gäller behandling av flygaska för att motverka lakning av klorider. Behandlingsmetoderna är många, men har kommit olika långt i att anses som kommersiella. Bland behandlingarna finns både fysiska, kemiska, biologiska, elektriska och termiska varianter. Många av behandlingarna (med undantag för karbonatisering och mikrobiell bioutlakning) gör att gränsvärden för utlakning av klorider klaras. Många av behandlingarna är dock orealistiskt dyra eller genererar avloppsvatten med höga kloridhalter. Av de tio anläggningar som innehar tillstånd till att deponera flygaska, så har tre även dispens för gränsvärdet för klorider. Utifrån den information som finns i tillståndsbesluten är det mycket svårt att se ett mönster vad gäller bedömningen av de enskilda fallen. I flera fall finns känsliga recipienter nedströms deponin. En anledning till att dispens ges trots denna känslighet kan vara den vägledning som Naturvårdsverket gett ut. Där formuleras inte någon specifik problematik kring klorider, utan andra ämnen är i fokus. Man behandlar därför ofta höga kloridhalter i lakvatten som ett utspädningsproblem, istället för ett utlakningsproblem.