I denna studie undersöks lärares och speciallärares uppfattningar kring användandet av miniräknare för elever i matematiksvårigheter. Med teoretisk utgångspunkt i kunskapsutveckling med hjälp av artefakter för mediering har vi gjort en kvalitativ intervjustudie där fem matematiklärare och fem speciallärare, samtliga verksamma på mellanstadiet, intervjuats. Data som genererades från intervjuer med dessa två yrkesgrupper analyserades genom en tematisk analysmodell. I resultatet utkristalliserade sig två huvudteman (kunskaper samt elevens inflytande och ansvar) och tre underteman (förståelse, motivation och inkludering). Informanternas gemensamma uppfattning är att det är viktigt med automatiserad kunskap men att miniräknaren kan vara ett bra kompensatoriskt hjälpmedel för elever i matematiksvårigheter. Tid nämns genomgående i alla teman som en påverkansfaktor där viss oenighet råder kring hur den bäst nyttjas. Även gällande vilka elever som får använda miniräknaren som stöd i undervisningen, framförallt kring frågor om när, hur och varför den borde användas råder det viss oenighet kring. Några få informanter uttrycker att miniräknaren kan fungera som ett matematiskt verktyg eller en generell anpassning för alla elever hela tiden oavsett svårighet eller inte. Detta för att inte peka ut någon elev och för att det annars finns en risk att stödet sätts in när ett misslyckande redan skett. Andra informanter uttrycker risken att miniräknarens användning kan leda till att eleverna blir bekväma och aldrig ges chansen att automatisera. Till sist diskuterar studien kopplingar mellan användande av miniräknare och ett specialpedagogiskt perspektiv - det relationella och det kategoriska - som lärarnas syn på eleven och lärandet grundas på. Inga skillnader mellan lärares och speciallärares uppfattningar kring användandet av miniräknare för elever i matematiksvårigheter är funna.