由於史料的缺佚和文獻不足征，歷史上真實的墨子墨家墨學，其源流、建制、傳承，已不可考。加之去今已遠，後世人們所描繪的墨子墨家墨學，多為一種在歷史流轉中不斷被創造性建構出來的「想象的形態」，這在古典文本的接受史上本不鮮見。近代以來，墨學復興，墨學研究呈現多元化局面，開始出現以宗教之維介入墨學研究的論述。當代墨研學人，並未承繼近代墨學的這一條進路，主流觀點傾向「墨家非宗教」，一定程度上造成了研究的狹隘化。目前墨學界有關《墨子》一書的訓詁考證、義理詮釋等工作，均取得長足的發展。然而相關墨學「宗教向度」的研究，尚缺乏專文進行系統性討論。職是之故，本文即嘗試以宗教之維介入相關議題的探討，期以拓展當代墨學研究的視域。筆者認為，考察墨家宗教向度有利於創造性詮釋千年絕學墨學，融合墨學之維和宗教之維可資開創當代墨學的新路徑。本文共分六章。第一章為「緒論」，首先提出本文之問題意識----「墨家之謂教」；第二章為「宗教思想探微」，除對《墨子》書中直接關涉墨家宗教思想的「宗教三論」進行分析外，還將關乎墨家立教之根本的「法儀」和護教之基礎的「三表」納入墨家宗教思想體系進行研討；第三章為「宗教倫理辨難」。所謂「辯難」，即為由思想主張下沉至實際踐履的「路徑抉擇」問題。過往人們論斷墨學之失，常有謂其陳義過高（兼愛不可能）、反乎人情（非禮非樂、節葬節用）、邏輯不自洽（尊天事鬼卻又非命）等，皆為此類。在本章中，筆者即從宗教的角度嘗試對墨家之倫理決斷作出新的詮釋；第四章為「宗教形態蠡測」，百年以來，墨學界之所以對「墨家之謂教」產生分歧，除了學人闡釋墨學的理路不同以及各自意識形態立場相異外，部分原因在於，他們對關涉墨家宗教向度的宗教概念及其內涵缺乏掌握。本章將結合宗教學的研究方法對墨家的宗教形態進行推測，并就墨家之神論模式、建制組織、中絕原因以及墨子之教主人格展開相應研討；第五章為「耶墨對話：中國基督徒論墨教」。由於在思想主張、建制組織以及教派創始人人格等多方面的相似，基督教常被援之作為墨家的比較對象，或謂墨家為基督教在東方的「投射物」。加之近代以來的墨學復興，其影響力漸由教會外知識分子擴展至教會內的基督徒。由此產生了一批中國基督徒「耶墨對話」的思想成果。這些基督徒以基督教來理解墨學，其論述既有致力於會通耶墨，也有著重於辨道衛教，呈現出與嚴謹客觀之學術研究截然不同的思想圖景；第六章為「結語」，對全文觀點進行總結。

Kemisk krigföring i form av luftburna gifter har förekommit i många historiska kontexter. Trots att luftburna gifter, som till exempel giftig rök och gas är likartade företeelser, har inte forskare kunnat enas om äldre former av denna krigföring är jämförbar med den moderna. Huvudorsaken är att deras analyser saknar teoretiska perspektiv som belyser hur respektive   kontexts kemiska förutsättningar påverkar krigföringen. Syftet med den här undersökningen är att jämföra ett modernt nyttjande av luftburna gifter, tyskarnas första klorutsläpp vid Ypres 1915 med ett forntida exempel, den moistiska skolans användande av brandrök som gift under århundradena f. Kr. i Kina. För att kringgå tidigare forsknings problem anläggs ett teoretiskt perspektiv. En teori som belyser dynamiken   mellan kemisk krigföring och respektive kulturs föreställningar om och förhållande till miljön. Undersökningen visar att det är relevant att jämföra det moderna användandet av luftburna gifter med användandet i andra historiska kontexter eftersom det sker i liknande taktiska sammanhang och kräver mycket naturkunskap. Samtidigt belyser analysen att kontexten ger krigföringen en viss karaktär. Moisterna försökte nå framgång genom att samordna och   förbättra den process som gjorde det luftburna giftet effektivt samtidigt som de förlitade sig på generalistkunskap. Tyskarna, däremot förlitade sig på ett så effektivt  kemiskt ämne (agens) som möjligt. För denna typ av krigföring nyttjades utpräglade specialister.   Dessutom var relationen till själva giftet annorlunda i de två kontexterna. Moisterna utsatte sig för röken medan tyskarna avskärmade sig helt från klorgasen. Dessa skillnader går att förstå genom att se hur människorna i respektive kontext utnyttjade den för krigföringen relevanta kemin i icke-militära sammanhang. Den tidigare forskningens problem med att diskutera kemisk krigföring blir också tydligt i undersökningen. Problemet beror på att den vetenskapliga disciplinen kemi medför institutioner och begrepp som begränsar synen på användandet av luftburna gifter. Denna insikt tillsammans med undersökningens övriga resultat belyser något som har relevans för dagens hotbild. Luftburna gifter, kan i rätt sammanhang och genom rätt   prioriteringar göras effektiv utan tillgång till modern vetenskap och industri. Detta bör beaktas när hotbilden från aktörer utan egen militärindustri analyseras. / Airborne poison, as a type of chemical warfare, has been used in many historical contexts. Although airborne poison such as toxic smoke and gas are similar phenomena, researchers have not been able to agree if older forms of warfare are comparable to modern. One reason for this is that their respective analysis lacks theoretical perspectives that account for contextual chemical conditions. The purpose of this study is to compare a modern example of the use of airborne poison, the Germans' first chlorine emissions at Ypres in 1915 with an ancient one, the Mohists use of smoke as a poison in ancient China. A theoretical perspective is applied to circumvent the problems of earlier research. This theory focuses on the dynamics between decision-making in chemical warfare and a particular culture's perception of and relationship to the environment. The study shows that it is relevant to compare the modern use of airborne poison with its use in other historical contexts because the weapon occurs in a similar tactical context. Also this type of warfare requires a lot of knowledge of the natural world. At the same time the analysis illustrates that a specific context gives the warfare a certain character. The Mohists tried to achieve success by coordinating and improving the process by which the airborne poison was made effective. Furthermore they relied on generalist knowledge. The Germans, however, relied on having an efficient chemical substance (agent). For this type of warfare they utilized specialists. The human-poison relationship also differed. The Mohist exposed himself to smoke while the German soldier shut himself off completely from the chlorine gas. These differences can be understood by studying how people exploited similar chemistry in a non-military way  in their respective context. The problems that previous research has had in discussing chemical warfare is also made evident. These problems occur because chemistry as a scientific discipline creates institutions and concepts that limit the view of airborne poison as a weapon. This realization, along with results of the survey in general, illustrates something which has relevance in today’s world. Airborne poison can, in the right place and with the right priorities be effective without modern industrial and scientific resources. This should be considered when analyzing political actors lacking a modern military industry.