Bakgrund: Migrän är en av de vanligaste huvudvärksformerna och drabbar 11–12% av den vuxna befolkningen. Det finns flera olika utlösande faktorer bland annat stress, hunger och sömnbrist. Vid ett migränanfall är smärtan unilateral, pulserande och förvärras vanligen vid fysisk ansträngning. Ofta upplever den drabbade även icke-smärtrelaterande symtom, så som illamående, kräkning samt ljud- och ljuskänslighet. Migrän diagnostiseras med hjälp av kriteriesystemet International Classification of Headache Disorders (ICHD) utefter den drabbades symtom. Det finns sex underkategorier av migrän, där kronisk migrän är en av dessa och innebär huvudvärk i minst 15 dagar per månad där minst åtta av dagarna är migrän. Episodisk migrän klassificeras inte enligt ICHD, utan definieras i flera studier som huvudvärk i färre än 15 dagar per månad. Patofysiologin vid migrän är fortfarande inte helt klarlagd, men teorier föreslår att migrän orsakas av kortikal depressionsspridning (CSD) som sprider sig över hjärnbarken, den så kallade aurafasen. Aurafasen orsakar synförändringar hos den drabbade och ibland även sensoriska symtom. När CSD sprider sig över nervvävnader i hjärnan kommer det trigeminovaskulära systemet aktiveras, vilket leder till frisättning av bland annat kalcitonin gen-relaterad peptid (CGRP). CGRP når meningeala och intrakraniella artärer och binder till kalcitonin gen-relaterad peptidreceptor (CGRP-receptor) och orsakar vasodilatation. Dessutom binder CGRP till CGRP-receptorer på centrala neuron vilket leder till sensitisering av smärtreceptorer. Denna kaskad av händelser tros vara orsaken till migränsmärta. Migrän förekommer även utan att aurafasen fås och forskare tro att det sker ett CSD-liknande fenomen även här. Dessa teorier om att CGRP har en central roll i utvecklandet av migrän har gjort att läkemedel riktade mot CGRP eller CGRP-receptorn börjat utvecklas exempel monoklonala antikroppar. Idag finns de tre monoklonala antikroppar riktade mot CGRP (exempel fremanezumab) och en mot CGRP-receptorn (erenumab). Fremanezumab binder specifikt till CGRP och förhindrar peptiden från att binda till sin receptor, medan erenumab binder direkt till receptorn och förhindrar att peptiden kan binda in. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att jämföra effekten av fremanezumab och erenumab mot placebo hos patienter med kronisk eller episodisk migrän. Dessutom studerades läkemedlens biverkningar. Metod: En litteraturstudie utfördes där sju artiklar, hämtade från databasen PubMed, granskades. Resultat: Tre studier granskade fremanezumab och alla doser (225 mg och 675 mg) av läkemedlet minskade antalet migrändagar per månad signifikant jämfört med placebo. Fyra studier granskade erenumab och doserna 70–140 mg minskade signifikant antalet migrändagar per månad jämfört med placebo. Biverkningarna var liknande mellan läkemedelsgrupperna och placebo, där injektionssmärta var vanligast förekommande. Slutsats: Behandling med fremanezumab i doserna 225–675 mg månadsvis eller kvartalsvis och erenumab i doserna 70–140 mg månadsvis minskade signifikant antalet migrändagar per månad jämfört med placebo. Biverkningarna var få, men studier med längre behandlingstid är nödvändiga för att utvärdera säkerheten och toleransen av läkemedlen under ett längre perspektiv.

No description available.

Background: Migraine is a common disease with a global prevalence of about 15%. Migraine is divided into two main types; migraine with aura or migraine without aura. Migraine symptoms include moderate or severe unilateral pulsating pain exacerbated by physical activity, nausea and vomiting as well as light and sound sensitivity. Headaches lasting ≥ 15 days per month of which ≥ 8 of the days are migraine are defined as chronic migraine. Episodic migraine is defined as less than 15 headache days per month. The full reasons for how and why migraine arises are not yet fully understood. The main hypothesis is that migraine is due to a hypersensitivity in the brain that involves activating and sensitizing the trigeminovascular system. Calcitonine-related peptide (CGRP) has been shown to be an important neurotransmitter in the pathophysiology of migraine that mediates pain through vasodilation of intracranial vessels and an increased sensitivity of A-δ fibers. New drugs in the form of monoclonal antibodies directed against CGRP or the CGRP receptor have been developed to try to stop the CGRP signaling. Currently, there are four approved drugs: galcanezumab, fermanezumab and eptinezumab, which are three monoclonal antibodies directed against CGRP and erenumab which is a monoclonal antibody directed against the CGRP receptor. Purpose: The purpose of this literature study was to investigate how effective treatment with the monoclonal antibodies erenumab, fremanezumab, galcanezumab and eptinezumab directed against CGRP or the CGRP receptor is as prophylaxis against episodic and chronic migraine versus placebo. Method: A literature study was performed by reviewing articles retrieved from the Pubmed database. A free text search was done in Pubmed with the keywords "fremanezumab" OR "eptinezumab" OR "galcanezumab" OR "erenumab". The studies should be randomized, double-blind and placebo-controlled with the aim of investigating the efficacy and tolerability of treatment with erenumab, fremanezumab, galcanezumab or erenumab. A total of eight studies were selected for review. Results: Two studies reviewed erenumab, three studies reviewed fremanezumab, two studies reviewed galcanezumab and one study reviewed eptinezumab. The results showed that all four substances significantly reduced the number of migraine days per month compared to placebo with a mean change of −2.1. Number needed to treat (NNT) to produce ≥ 50 % reduction in migraine frequency varied between 4 – 33 in the eight studies. Conclusion: The results of the eight studies showed that treatment with erenumab, fremanezumab, galcanezumab or eptinezumab in patients with chronic and episodic migraine significantly reduce the number of migraine days per month compared to placebo. The treatments have been well tolerated and there have been relatively few side effects that have been comparable to placebo. However, more long-term studies need to be done to detect any long-term side effects.

Introduction: Alzheimer's disease is a neurodegenerative disease that initially manifests itself primarily as impaired short-term memory and impaired language ability. The course of the disease is mainly due to an atrophy in the brain that can be attributed to the protein amyloid B and tau. Monoclonal antibodies that target Alzheimer's disease often have a high rate of cerebral edema, where proteinaceous fluid leaks into the extracellular space of the brain and creates edema. Some of the most common symptoms for amyloid-related imaging abnormalities (ARIA-E) are headache, dizziness, and blurred vision. In a few cases, patients with ARIA-E need to be hospitalized for observation, but most show a decline in ARIA-E within one to two months. Objective: To investigate the frequency of ARIA-E in clinical studies of monoclonal antibodies to patients with Alzhiemer's disease and to investigate the role of the ApoE4 allele in the development of ARIA-E. Method: Literature review of five RCT studies based on four different monoclonal antibodies. PubMed was used to search for the RCT-studies. Results: ARIA-E varies between different types of antibodies. ARIA-E usually occurs early in treatment when the degree of amyloid b is highest in the brain. Most cases are asymptomatic and treatment resumes within 1-2 months. Conclusion: Aria-E frequency correlates strongly with dose strength as well as APOE4 -status and most of the incidences are asymptomatic. With the right titration and individually selected drugs as well as individual dosages a safe care can be established for patients with Alzheimer's disease. If treatment is initiated at an early stage, the risk of side effects is reduced and more neurons can be saved from atrophy. The combination of several different types of medicine will further reduce the risk of ARIA-E.

Antalet monoklonala antikroppar som används i läkemedel ökar kraftigt. Dessa läkemedel är dyra och risken för förfalskning är stor. Behovet att utveckla en metod för snabb och precis identifiering av monoklonala antikroppar är därför brådskande. För identifiering utfördes analyser med Matrix Assisted Laser Desorption/Ionization Time of Flight Mass Spectrometry (MALDI-ToF-MS), Capillary Gel Electrophoresis (CGE) and Capillary Zone Electrophoresis (CZE) på nio monoklonala antikroppar. Fokuset var att undersöka huruvida signifikanta fysiokemiska egenskaper och unika aminosyrasekvenser var närvarande och kunde urskiljas. Olika analyser med MALDI-ToF-MS användes till att både separera de monoklonala antikropparna baserat på dess fysiokemiska egenskaper, och annotera aminosyrasekvenser innehållande nyckelfragment. Med metoderna baserade på kapillärelektrofores uppnåddes också separation. CZE föredras framför CGE då mängden data som erhålls från CZE är större och provberedningen är enklare. Sammanfattningsvis utformades ett protokoll för identifieringsprocessen, vilket inleds med MALDI-ToF-MS-analyser av monoklonala antikroppar på reducerad form mot kända referenser. Därefter är en hypotes formulerad utifrån vilka antikroppar som ser mest lika ut. Slutligen analyseras dessa med CZE för fastställning av den monoklonala antikroppens identitet. / The number of monoclonal antibodies used in pharmaceuticals is increasing sharply. These medicines are expensive, and the risk of counterfeiting is high. The need to develop a method for rapid and precise identification of monoclonal antibodies is therefore urgent. For identification, analyses were performed with Matrix Assisted Laser Desorption/Ionization Time of Flight Mass Spectrometry (MALDI-ToF-MS), Capillary Gel Electrophoresis (CGE) and Capillary Zone Electrophoresis (CZE) on nine monoclonal antibodies. The focus was to investigate whether significant physiochemical features and unique amino acid sequences were present and could be distinguished. Various analyses with MALDI-ToF-MS were used to both separate the monoclonal antibodies based on their physicochemical properties and annotate amino acid sequences containing key fragments. With the methods based on capillary electrophoresis, separation was also achieved. CZE is preferred over CGE as the amount of data obtained from CZE is greater and sample preparation is simpler. In summary, an identification process protocol was designed and is initiated with MALDI-ToF-MS analyses of reduced-form monoclonal antibodies against known references. A hypothesis is then formulated based on which antibodies look the most similar. Finally, these are analysed by CZE to determine the identity of the monoclonal antibody.