Bakgrund: Fotkomplikationer relaterat till diabetes är den vanligaste komplikationen och kan orsaka mycket lidande. Det är viktigt med stöd, råd och utbildning till personen med diabetes för att undvika fotkomplikationer. Sjuksköterskan i kommunal hemsjukvård har en viktig roll i att stödja patienter i sin sjukdom och få dem delaktiga i sin vård för att kunna hantera sin egenvård på ett adekvat sätt. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att stödja patienter med diabetesrelaterade fotkomplikationer i kommunal hemsjukvård.Metod: En kvalitativ intervjustudiestudie där sex sjuksköterskor från tre olika kommuner deltog. Intervjuerna analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys.Resultat: I resultatet framkom två huvudkategorier. I den ena huvudkategorin: Patientens medverkan och dess betydelse för sjuksköterskan att stödja framkom det att i kommunal hemsjukvård är patienterna ofta i behov av stöd från sjuksköterskan gällande egenvård vid diabetesrelaterade fotkomplikationer. Det är viktigt med en delaktig patient och stödet till patienten baseras på vilket behov av stöd som finns. Sjuksköterskan har ett ansvar i att vägleda och råda patienterna kring egenvård. I den andra huvudkategorin: Organisationens betydelse för sjuksköterskan att stödja patienten framkom det brister gällande fortbildning men även varierande kompetens inom den egna organisationen. Informationsöverföring från andra vårdgivare fungerade inte helt optimalt, ofta fick sjuksköterskorna ingen information om patientens besök hos exempelvis diabetessjuksköterskan.Konklusion: Sjuksköterskorna har en viktig roll i att stödja patienterna genom att förklara och anpassa information till varje enskild patient kring egenvård för att förhindra fotkomplikationer, både muntligt och skriftligt. Det finns ett behov av utbildning och kompetensutveckling för både sjuksköterskor samt omvårdnadspersonal i kommunerna. Utebliven information mellan vårdgivare är en riskfaktor som äventyrar patientsäkerheten. / Background: Foot complications related to diabetes is the most common complication and can cause a lot of suffering. It is important with support, counseling and education for the person with diabetes to avoid foot complications. The nurse has an important role in supporting patients in their illness and involving them in their care in order to adequately manage their self-care. Purpose: To describe the nurse's experience of supporting patients with diabetes-related foot complications in municipal home care. Method: A qualitative interview study in which six nurses from three different municipalities participated. The interviews were analyzed on the basis of qualitative content analysis. Results: In the result two main categories emerged. The first main category: The participation of the patient and its significance for the nurse to support: showed that in municipal home care, the patients are often in need of support from the nurse regarding self-care in diabetes-related foot complications. It is important with a participant patient and the support for the patient is based on the needs of the patient. The nurse has a responsibility to guide and advise the patients regarding self-care. The second main category: The significance of the organisation for the nurse to support the patient showed deficiencies regarding continuous education but also varying competence within the own organization. Information transfer from other healthcare providers did not work optimally, often the nurses received no information about the patient's visit to, for example, the diabetes nurse. Conclusion: The nurses have an important role in supporting the patients by explaining and adapting information to each patient about self-care to prevent foot complications, both verbally and in writing. There is a need for education and competence development for both nurses and nursing staff in the municipalities. Failure to provide information between healthcare providers is a risk factor that can jeopardize patient safety.

Bakgrund: Efter psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och sjukhusen för psykiatri stängde, krävdes mer heltäckande insatser för personer med psykisk ohälsa. God samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård är nödvändig för att bedriva personcentrerad vård. Tidigare forskning visar på hämmande och främjande faktorer för samverkan, dock saknas det forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån svensk kontext.  Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk öppenvården upplever samverkan med sjuksköterskor inom kommunal hemsjukvård, gällande gemensamma patienter. Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats har valts för föreliggande studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät på Survey and Report. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inkluderingskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar på att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes väsentliga för att samarbete ska uppstå. Sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården upplever att samverkan sker på en individuell nivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen på att det krävs resurser och tydliga gemensamma riktlinjer för att främja samverkan.  Slutsats: Samverkan bidrar till en personcentrerad vård där olika instanser kommer samman för att ge trygghet till patienten. Samverkan baseras på gemensamma, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Det i sin tur skapar samsyn som krävs för att samtliga instanser ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Samsyn ökar tilliten i relationen mellan sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. / Bakgrund: Efter att psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och psykiatriska sjukhus stängdes krävdes ett utvecklat samarbete mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att ge mer omfattande insatser för personer med psykisk ohälsa. Ett gott samarbete mellan olika myndigheter är nödvändigt för att ge personcentrerad vård. Tidigare forskning visar att det hämmar och främjar faktorer för samverkan, men det saknas forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån den svenska kontexten. Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård upplever samverkan med sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård, avseende vanliga patienter. Metod: En kvalitativ metodik med induktiv ansats har valts för denna studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät om Enkät och Rapport. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade inom psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultaten visar att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes som avgörande för att samarbete skulle kunna ske. Sjuksköterskan i psykiatrisk öppenvård upplever att samverkan sker på individnivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen att det krävs resurser och tydliga ömsesidiga riktlinjer för att främja samarbete. Slutsatser: Samarbetet bidrar till personcentrerad vård där olika myndigheter samverkar för att skapa trygghet för patienten. Samarbetet bygger på ömsesidiga, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Detta skapar samsyn, vilket krävs för att alla myndigheter ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Ett gemensamt förhållningssätt ökar förtroendet för relationen mellan sjuksköterskorna i psykiatrisk öppenvård och den kommunala hemsjukvården.