Introduktion: Att någon gång drabbas av psykisk ohälsa blir allt vanligare, därför är betydelsen av forskning inom området stor. Sjuksköterskor med sin specifika omvårdnadskompetens utgör den största personalgruppen inom psykiatrisk öppenvård men sjuksköterskans roll inom psykiatrisk öppenvård är begränsat beskriven i vetenskaplig litteratur. Detta innefattar aspekter kring sjuksköterskans egen roll samt i relation till andra yrkesgrupper inom psykiatrisk öppenvård. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans upplevelse av sin egen roll inom psykiatrisk öppenvård samt upplevelsen av interaktionen med andra yrkesgrupper i sitt arbete. Metod: Studien var en deskriptiv intervjustudie med kvalitativ ansats. Sju sjuksköterskor arbetandes i psykiatrisk öppenvård inkluderades i studien. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer och analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sammanlagt skapades 25 kategorier: positiva respektive negativa aspekter i arbetet som sjuksköterska inom öppenpsykiatri, samarbete mellan de olika yrkeskategorierna i teamet, bemötande och uppskattning för sjuksköterskans kompetens samt sjuksköterskans bidragande kompetens i vården av patienten. Slutsats: Sjuksköterskans upplevelse inom psykiatrisk öppenvård är komplex och visar bland annat på känslor av hög arbetsbelastning, en odefinierad roll i interprofessionellt samarbete samt både undervärdering och uppskattning för sin kompetens. Uttryck för ett bidragande omvårdnadsperspektiv samt en bredare syn på patienten i vården visar dock på tydliga uppfattningar om sin kompetens som sjuksköterska. Allt detta är relaterat till flera faktorer såsom organisation, arbetskollegor samt den egna uppfattningen om sin yrkesroll i arbetet. / Introduction: At some point suffer from mental illness is becoming more common, therefore, research in the field is of great importance. Nurses with their specific nursing skills form the largest staff group in psychiatric outpatient care, but the nurse's role in psychiatric outpatient care is limited as described in scientific literature. This includes aspects of the nurse's own role and in relation to other professions in psychiatric outpatient care. Aim: To describe the nurse's perception of their role in psychiatric outpatient care, and the experience of interaction with other professionals in their work. Method: The study was a qualitative, descriptive interview study. Seven nurses working in psychiatric outpatient care were enrolled in the study. Data were collected through semi-structured interviews and analyzed with qualitative content analysis. Results: A total of 25 categories concerning positive and negative aspects of work as a nurse in outpatient psychiatric care, collaboration between the professions in the team, treatment and appreciation to the nurse's competence and nurses contributory expertise in caring of the patient were created. Conclusion: Nurse's experiences in psychiatric outpatient care are complex and show feelings of heavy workload, an undefined role in inter-professional collaboration and both under-valuation and appreciation of their skills. Though, expression of a contributory caring perspective and a broader view of the patient show views oft the nurse's competence. All this can be related to several factors such as organization, work colleagues and their own perception of their professional role in their work.

There has been inadequate attention to the aftercare of psychiatric patients, resulting in an increase in readmission rates plus longer hospital stays. There is a gap in the aftercare for psychiatric patients; The purpose of this qualitative retrospective study is to explore what may have contributed to readmission for psychiatric patients. The biopsychosocial model was used as the theoretical framework to support the direction of the research. The health belief model and transtheoretical model of change were used to further support for biopsychosocial model. The research questions were created to determine the influences on readmission, psychological well-being, explore the adaptation to aftercare and narrative of aftercare from the caregiver. This study used a content analysis to identify patterns and themes with a total of 10 participants. The data used had been previously collected by the behavioral transition team at Houston Methodist Hospital which consists of case notes, mental health diagnoses, hospital history and reasons for readmission. The findings include reports of psychiatric patients not adhering to their prescribed medication due to its side effects or cost, caregivers feeling overwhelmed, and the importance of psychoeducation. Once adjustments were made to the dosage or a prescription for less expensive medication, adherence improved, regular attendance to therapy sessions occurred, and the increase in the level of frustration from the caregiver. Psychiatric patients can benefit in post-discharge care if there is more focus on the reasons for hospital readmission by developing a treatment plan for the prevention of a relapse. This study may improve patient vulnerability to mental health issues and to assist psychiatric patients in establishing balance in their lives.

Bakgrund: Inom psykiatrisk omvårdnad används stödjande samtal som en omvårdnadsåtgärd. Det har framkommit i forskning att patienter upplever god effekt av stödjande samtal. Däremot saknas det forskning kring vad ett stödjande samtal är, utifrån psykiatrisjuksköterskans perspektiv. Syfte: Syftet med studien var att belysa vad ett stödjande samtal är utifrån psykiatrisjuksköterskans perspektiv. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats har använts. Datamaterialet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Psykiatrisjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk öppenvård har intervjuats i två regioner i sydvästra Sverige. Tio stycken semistrukturerade intervjuer har genomförts. Resultat: I resultatet framkommer att psykiatrisjuksköterskor anser att det stödjande samtalet ska stärka och identifiera patientens egna resurser. Relationen mellan psykiatrisjuksköterskan och patienten är betydelsefull. Det stödjande samtalet beskrivs som otydligt, saknar struktur och syfte samt tenderar att ha en låg status då det ibland används i väntan på annan behandling. Samtidigt framkommer att det finns en stor frihet med det stödjande samtalet då det inte behöver anpassas till ramar som i en terapi. Konklusion: Det stödjande samtalet är en betydelsefull uppgift där psykiatrisjuksköterskan är bäst lämpad att utföra samtalet. Detta på grund av det omvårdnadsperspektiv psykiatrisjuksköterskan besitter. Det stödjande samtalet är en insats som bör prioriteras inom den vuxenpsykiatriska öppenvården. / Background: In psychiatric nursing, supportive conversations are used as a nursing measure. Research has shown that patients experience a good effect of supportive conversations. On the other hand, there is a lack of research on what a supportive conversation is from the psychiatric nurse's perspective. Aim: The aim of this study was to shed light on what a supportive conversation is from the psychiatric nurse's perspective. Method: Qualitative method with inductive approach has been used. The data material has been analyzed with qualitative content analysis. Psychiatric nurses in adult psychiatric outpatient care have been interviewed in two regions in southwest of Sweden. Ten semi-structured interviews were conducted. Result: The results show that psychiatric nurses believe that the supportive conversation should strengthen and identify the patient's own resources. The relationship between the psychiatric nurse and the patient is of great importance. The supportive conversation is described as unclear, lacks structure and purpose and tends to have a low status as it is sometimes used while the patient is waiting for other treatment. At the same time, it becomes clear that supportive conversation offers a great deal of freedom as it does not need to be adapted to the framework as in a therapy. Conclusion: The supportive conversation is an important task where the psychiatric nurse is best suited to carry out the conversation. This is due to the nursing perspective of the psychiatric nurse. The supportive conversation is an initiative that should be prioritized in adult psychiatric outpatient care.

Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors och skötares upplevelser av möten med patienter i psykiatrisk öppenvård.   Bakgrund – I psykiatrisk öppenvård möter sjuksköterskor och skötare många olika människor med individuella behov. Sedan tidigare forskning har det framkommit att patienters känsla av trygghet uppkommer genom faktorer som personalens inställning och empati. Relationen mellan personal och patient är viktig för patientens känsla av att bli tagen på allvar samt att bli bekräftad. För personer som lever med psykisk sjukdom är det viktigt med en långsiktig relation som grundar sig i förtroende och öppenhet. En god relation kan byggas om personalen kan befinna sig på patientens nivå och få patienten att känna sig viktig och betydelsefull. En fungerande allians tar tid att utveckla, men den utgör sedan en god grund för ett gott samarbete och har goda effekter på psykisk ohälsa.   Design – Kvalitativ design med fenomenologiskt förhållningssätt användes.   Metod – 8 intervjuer genomfördes med sjuksköterskor och skötare i psykiatrisk öppenvård på tre öppenvårdsmottagningar i norra Sverige under december 2015 – februari 2016 och analys gjordes med kvalitativ innehållsanalys.   Resultat – I psykiatrisk öppenvård ansågs relationen mellan vårdare och patient utgöra en stor grund, och fram för allt att det var en trygg relation. Denna trygghet kunde bland annat skapas genom vårdarnas tillgänglighet till patienterna. Fyra kategorier identifierades; Bemöta patienter, Upplevelser av att göra bedömningar, Upplevelser av att vara i patientens hemmiljö och Upplevelser av att arbeta i öppenvård.   Slutsats – Det arbete som sjuksköterskor och skötare utför genom möten med patienter i psykiatrisk öppenvård är betydelsefullt för så många människor med psykisk ohälsa. Genom att få ta del av vårdarnas upplevelser kan det bidra med ökad förståelse om deras betydelse för patienternas psykiska mående. Men samtidigt deras utsatthet då de kan försättas i problematiska situationer. Resultatet kan på så sätt bidra till att relevanta utbildningar och insatser kan identifieras och förhoppningsvis implementeras i verksamheterna. / The aim of this study was to investigate the nurses and assisted nurse mentals experiences of encounters with patients in psychiatric outpatient care.   Background – In psychiatric outpatient care nurses and assisted nurse mentals meets many different people with individual needs. Since previous research has shown that patients' sense of security generated by factors such as staff attitude and empathy. The relationship between staff and patients is important for the patient's feeling of being taken seriously and to be confirmed. For people living with mental illness, it is important to have a long-term relationship based on trust and transparency. A good relationship can be built if the staff can be at the patient level and make the patient feel important and significant. A working alliance takes time to develop, but it then forms a good basis for a good working relationship and has good effects on mental health.   Design – A qualitative design with a phenomenological approach was used.   Method – 8 interviews were conducted with nurses and assisted nurse mentals in psychiatric outpatient care in three outpatient clinics in northern Sweden during December 2015 - February 2016 and analyzed using qualitative content analysis.   Results – In psychiatric outpatient care the relationship between caregiver and patient was considered as a significant basis, and above all that it was a secure relationship. This security could, among other things be created by carers’ availability to patients. Four categories were identified; Meet patients, Make the right assessments, Be in the patient's home environment and Work in outpatient care.   Conclusion – The work that nurses and assisted nurse mentals carrying through in their meetings with patients in psychiatric outpatient care is important for so many people with mental illness. By getting the benefit of carers’ experiences it may contribute to a better understanding of their importance to the patients’ psychological being. But at the same time their vulnerability as they can be placed in problematic situations. The results can therefore contribute to relevant educations and initiatives can be identified and hopefully implemented in the clinics.

Det inträffar omkring 17 000 självmordsförsök i Sverige per år och hälften av dessa leder till psykiatrisk vård. Suicidriskbedömningar görs i psykiatrisk öppenvård av bland annat psykologer. Genom fem intervjuer undersökte vi ett i stort sett outforskat område: hur psykologer inom psykiatrisk öppenvård upplevde sitt arbete med suicidnära patienter. Vi använde tematisk analys för att analysera materialet vilket resulterade i två huvudteman: Att jobba på gränsen – med undertemana Mellan liv och död, Mellan arbete och fritid och Mellan att vara psykolog och människa – respektive Att balansera mellan acceptans och intervention – med undertemana Förr eller senare så händer det samt Resurser och coping. En återkommande dimension i temana var Emotionella reaktioner. Resultatet ger en bild av att psykologerna känner oro för patienterna och att denna oro kan användas som en del i suicidriskbedömningen. Vår tolkning är att psykologernas arbete kan spilla över på deras fritid och att detta i förlängningen kan tänkas ge konsekvenser så som medkänsleutmattning. Vi har tolkat psykologernas berättelser som att de använder copingstrategier för att återhämta sig från sin arbetsbelastning. I vårt resultat framträder en bild av att arbetet med suicidnära patienter kan vara vardag för psykologer inom psykiatrin. Vidare kan arbetet utgöra en känslomässig belastning för psykologer som är annorlunda jämfört med den belastning som uppstår i arbetet med icke-suicidnära patienter. / About 17,000 suicide attempts occur in Sweden each year, half of which lead to psychiatric care. Psychologists are one of the professional groups that conduct suicide risk assessments in psychiatric outpatient care. In this study we examine an relatively unexplored area: how psychologists in outpatient psychiatric care experience their work with suicidal patients. A thematic analysis of five interviews was conducted. The analysis resulted in two main themes: Working at the boundary – with sub themes Between life and death, Between work and leisure time and Between being a psychologist and a human – and Balancing between acceptance and intervention – with sub themes Sooner or later it will happen and Resources and coping. A recurring dimension in all themes was Emotional reactions. The findings provide a picture that the psychologists worry about the patients and that this worry can be used as a part of the suicide risk assessment. Our analysis shows that the psychologists’ work can spill over into their leisure time. This may eventually have effects, such as compassion fatigue. Our interpretation of the narratives suggests that the psychologists use coping-strategies to recover from their workload. The results also show that working with suicidal patients can be part of the daily work of psychologists in psychiatric care. Further more, our analysis shows that working with suicidal patients can include an emotional exhaustion on psychologists that is different from the exhaustion that might arise in the work with non-suicidal patients.

Bakgrund: Patienter med psykisk ohälsa har en högre överdödlighet i fysiska sjukdomar jämfört med populationen i stort. Dessa individer drabbas oftare av somatiska problem då denna patientgrupp har en sjukdomsbörda som är förknippad med en större förekomst av primära beteendemässiga risker för kronisk sjukdom förorsakade av levnadsvanor och livsstil. Syfte: Syftet med studien var att belysa specialistsjuksköterskors erfarenheter av att stödja hälsofrämjande livsstilsförändringar hos patienter i psykiatrisk öppenvård. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats har använts. Datamaterialet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Psykiatrisjuksköterskor inom vuxenpsykiatrisk öppenvård har intervjuats i Region Skåne. Nio stycken semistrukturerade intervjuer har genomförts. Resultat: Resultaten visar på följande kategorier: vikten av en bärande relation, betydelsen av kompetens och resurser samt nödvändigheten av riktlinjer och verktyg. Slutsats: Genom att bygga en allians och skapa en mellanmänsklig relation med patienten utformas strategier för motivation till livsstilsförändringar där patientens egna resurser främjas. Från sjuksköterskornas sida efterfrågas det ett mer strukturerat arbetssätt för att säkerhetsställa patientens rättighet till likvärdig vård bland annat genom att arbeta fram ett gemensamt verktyg för det hälsofrämjande arbetet gällande livsstilsförändringar. / Background: Patients with mental illness have a higher mortality rate from physical illnesses compared to the general population. These individuals are more likely to suffer from somatic problems as this patient group has a disease burden that is associated with a greater incidence of primary behavioral risks of chronic disease caused by poor lifestyle. Aim: The aim of this study was to shed light the master level mental health nurse's experiences of supporting health-promoting lifestyle changes for patients in psychiatric outpatient services. Method: Qualitative method with inductive approach has been used. The data material has been analyzed with qualitative content analysis. Psychiatric nurses in adult psychiatric outpatient care have been interviewed in Region Skåne. Nine semi-structured interviews were conducted. Results: The results show the following categories: the importance of a core relationship, the importance of skills and resources and the necessity ofguidelines and tools. Conclusion: By building an alliance and creating an interpersonal relationship with the patient shapes strategies for motivation for lifestyle changes where the patient's own resources are promoted. The nurses demand a more structured way of working to ensure the patient's right to equal care, among other things by working out a common tool for the health-promoting work regarding lifestyle changes.

Background: Parents have both a right and an obligation to decide in matters concerning children. At the same time, children have been given a stronger position in healthcare (settings). Research shows low agreement regarding children's and parents' attitudes to children's symptoms and treatment goals. The disagreement has importance for treatment outcomes and prognosis, as well as requiring adaption and strategies from the nurse. Purpose: The aim of the study was to describe nurses experience of nursing in the event of disagreement between children and parents in child and adolescent outpatient mental health care. Method: A qualitative method with an inductive approach was used. Eleven semi-structured interviews were conducted and data was analyzed based on qualitative content analysis. Results: The results are summarized in three categories: Balancing between children and parents 'perspectives, willingness to consider the child's perspective and willingness to consider parents' perspectives. Conclusion: Nurses described that it was a challenge to act so that both children and parents' needs were satisfied. They wanted to take the child's perspective and at the same time wanted to maintain a good relationship with the parents. Depending on the situation, the nurse alternated between acting as a representative for either the parents or children. Lack of strategies to handle disagreement led to feelings of frustration and incompetence. / Bakgrund: Föräldrar har både en rättighet och skyldighet att bestämma i frågor somrör barn. Samtidigt har barn och ungdomar fått en starkare ställning i vården.Forskning visar låg överensstämmelse avseende barns och föräldrars inställning tillbarnens symtom och behandlingsmål. Oenigheten har i sig betydelse förbehandlingsutfall och prognos och kräver anpassning och strategier frånsjuksköterskan. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter avomvårdnad vid oenighet mellan barn och vårdnadshavare inom barn- ochungdomspsykiatrisk öppenvård. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metodoch en induktiv ansats. Elva semistrukturerade intervjuer genomfördes och dataanalyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet sammanfattas itre kategorier: Balansera mellan barn och föräldrars perspektiv, en vilja att beaktabarnets perspektiv samt en vilja att beakta föräldrars perspektiv. Slutsats:Sjuksköterskor beskrev att det var en utmaning att agera så att både barn ochföräldrars behov tillgodosågs då de å ena sidan var måna om att ta barnets perspektivoch samtidigt ville behålla en god relation till föräldrarna. Beroende på situationpendlade sjuksköterskan mellan att agera ombud för antingen föräldrar ochbarn. Avsaknad av strategier att bemöta oenighet gav upphov till känslor avfrustration och maktlöshet.

Bakgrund: Den psykiatriska öppenvården präglas av låg bemanning och långa vårdköer. Det finns stora svårigheter med att både rekrytera och behålla personal, vilket har medfört minskad kompetens och en mer krävande vårdmiljö. När vårdkvaliteten har minskat faller fler patienter “mellan stolarna”. Vissa sjuksköterskor har en tro på att vården kan utvecklas, och de vågar göra saker annorlunda. De kan även övertyga sina kollegor att göra saker annorlunda, speciellt när omvårdnaden står på spel. Dessa sjuksköterskor står ut och går mot strömmen, de bryter normer och regler. Deras önskan är att förbättra vården för patienterna samtidigt som de vill bidra till en mer positiv arbetsmiljö för sina kollegor. Dessa sjuksköterskor kallas för “rebellsjuksköterskor”. Genom denna studie kan en ökad förståelse fås för dessa rebellsjuksköterskor, och hur de ska uppnå sin önskan om att utveckla patientarbetet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av rebelledarskap i psykiatrisk öppenvård. Metod: Studien har genomförts genom deskriptiv design med kvalitativ innehållsanalys. Datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med 9 sjuksköterskor med erfarenhet av rebelledarskap i den psykiatriska öppenvården. Resultat: Resultatet består av trehuvudkategorier (1) Att rebellsjuksköterskan önskar stöd i sitt arbete (2) Att rebellsjuksköterskan har förmågan att hantera motstånd (3) Att rebellsjuksköterskan är självständig och tar ansvar för patientens vård. Slutsats: Genom att hitta lösningar för att göra vården mer anpassad efter patientens behov kan en rebelledare bidra till att utveckla den psykiatriska öppenvården. Sjuksköterskors rebelledarskap har inte tidigare belysts inom denna kontext. Mer forskning behövs för att ta reda på vilket sätt rebellsjuksköterskans arbete påverkar en patients återhämtningsprocess. Genom att påvisa en positiv effekt finns en större möjlighet att mer utrymme kan fås för vidare utvecklingsarbete.

Bakgrund: Efter psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och sjukhusen för psykiatri stängde, krävdes mer heltäckande insatser för personer med psykisk ohälsa. God samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård är nödvändig för att bedriva personcentrerad vård. Tidigare forskning visar på hämmande och främjande faktorer för samverkan, dock saknas det forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån svensk kontext.  Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk öppenvården upplever samverkan med sjuksköterskor inom kommunal hemsjukvård, gällande gemensamma patienter. Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats har valts för föreliggande studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät på Survey and Report. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inkluderingskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar på att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes väsentliga för att samarbete ska uppstå. Sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården upplever att samverkan sker på en individuell nivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen på att det krävs resurser och tydliga gemensamma riktlinjer för att främja samverkan.  Slutsats: Samverkan bidrar till en personcentrerad vård där olika instanser kommer samman för att ge trygghet till patienten. Samverkan baseras på gemensamma, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Det i sin tur skapar samsyn som krävs för att samtliga instanser ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Samsyn ökar tilliten i relationen mellan sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. / Bakgrund: Efter att psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och psykiatriska sjukhus stängdes krävdes ett utvecklat samarbete mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att ge mer omfattande insatser för personer med psykisk ohälsa. Ett gott samarbete mellan olika myndigheter är nödvändigt för att ge personcentrerad vård. Tidigare forskning visar att det hämmar och främjar faktorer för samverkan, men det saknas forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån den svenska kontexten. Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård upplever samverkan med sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård, avseende vanliga patienter. Metod: En kvalitativ metodik med induktiv ansats har valts för denna studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät om Enkät och Rapport. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade inom psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultaten visar att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes som avgörande för att samarbete skulle kunna ske. Sjuksköterskan i psykiatrisk öppenvård upplever att samverkan sker på individnivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen att det krävs resurser och tydliga ömsesidiga riktlinjer för att främja samarbete. Slutsatser: Samarbetet bidrar till personcentrerad vård där olika myndigheter samverkar för att skapa trygghet för patienten. Samarbetet bygger på ömsesidiga, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Detta skapar samsyn, vilket krävs för att alla myndigheter ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Ett gemensamt förhållningssätt ökar förtroendet för relationen mellan sjuksköterskorna i psykiatrisk öppenvård och den kommunala hemsjukvården.