Uppsatsen beskriver och analyserar den franske filosofen och mystikern Simone Weils hantering av lidandets problem och sätter det i relation till den aktuella diskussionen mellan teodicéförespråkare och tänkare som avvisar teodicésvar på moralisk grund. Analysen behandlar inte teodicéproblemet som ett strikt logiskt och teoretiskt problem, utan lyfter fram hur Weils tänkande knyter an till de andliga och existentiella dimensionerna av problemet. Syftet med uppsatsen är dels att undersöka vilka föreställningar hos Weil, om Gud, universum och människans förhållningssätt till lidande, som bidrar till att göra lidandet begripligt och hanterbart, men också undersöka huruvida Weils förhållningssätt till lidandets problem kan utstå invändningar som riktats från representanter av s.k. ”antiteodicéer”. De teoretiska utgångspunkterna är en teori om lidande, ett antal problemkomplex relaterade till teodicéproblemet och fyra invändningar mot teodicésvar. Analysen visar att Weil ser möjligheter för lidandet att integreras i det goda genom att människans olycka kan vara är en källa till Guds kärlek. Hon ser också korset som en resurs som möjliggör gudomligt deltagande i den enskilda människans sårbarhet för lidande. I uppsatsens andra del framkommer att Weils hantering av lidandets problem kan utstå invändningar från representanter av antiteodicéer eftersom hon har en icke-instrumentell syn på lidande och dessutom menar att lidandet måste erfaras negativt för att kunna ha en positiv innebörd.