Våld mellan obekanta, det så kallade gatuvåldet, är kraftigt dominerat av män, både som offer och förövare. Denna studie undersöker sambandet mellan föreställningar om våld, manlighet och moral genom att analysera hur män som dömts för misshandel pratar om sitt våld i polisförhör och rättegångar. När gärningsmännen ska förklara sig använder de sig av kollektivt delade antaganden om legitimt och illegitimt ifråga om våld och vad det innebär att vara man. Uppsatsens genusteoritiska utgångspunkt är att genus, i det här fallet manlighet, är beläget i gränslandet mellan aktör och struktur. Denna förståelse för hur genus skapas lämpar sig väl för att ur ett etnometodologiskt och diskursanalytiskt perspektiv analysera gärningsmännens tal om våld som en handling i sig samt dess kontextuella förutsättningar Enligt tidigare forskning framgår det att våld ses som i grunden fel, men kan samtidigt användas för att visa prov på både manlighet och moral. Detta gäller förutsatt att våldet uppfyller vissa kriterier. Kortfattat innebär det att aldrig starta bråket, aldrig slåss mot någon som är mindre och aldrig använda mer våld än situationen kräver. Arketypen för det manliga och moraliska våldet är Hjälten som använder våld för att bekämpa Skurken. Genom att beskriva den egna våldsanvändningen i linje med dessa moralregler kan våldsverkaren bevara en positiv självbild. De 16 gärningsmän i åldrarna 16-31 som utgjorde materialet var alla influerade av denna Hjälte/Skurk-diskurs när de sökte förklara sin våldsanvändning. Det var alltid offret för våldet som initierade bråket, antingen genom att utgöra ett reellt eller upplevt hot mot en kompis eller den egna personen eller genom att fysiskt, rituellt eller symboliskt provocera honom. När våldet inte kunde beskrivas på sådant sätt att det uppfyllde ovan nämnda kriterier förnekades det eller urskuldades genom att hävda att man inte hade kontroll över sina handlingar. Orsaker som angavs till förlust av kontroll var berusning eller känslostämningar som panik eller vrede. Sådana urskuldanden bygger på antagandet att män har en naturlig, inneboende, aggressivitet som i kritiska lägen kan komma fram. Sammantaget visar analysen på att män har god tillgång på diskursiva resurser för att både rättfärdiga och urskulda sitt våldsanvändande.

No description available.