Syftet med studien var att undersöka förekomst av gravida kvinnors upplevelse av förlossningsrädsla i relation till deras sociodemografiska, psykiatriska och obstetriska bakgrund samt önskat förlossningssätt. Metod. Förstföderskor och omföderskor som skrevs in på barnmorskemottagning tillfrågades om deltagande i studien och fick besvara två frågeformulär under graviditeten. Resultat. Totalt 776 kvinnor svarade på båda frågeformulären och svarsfrekvensen för de flesta frågor som användes till studien var över 92 %. I tidig graviditet upplevdes förlossningsrädsla av 12 % av kvinnorna i studien och av 15,5 % i sen graviditet. Nästan hälften av de med tidig upplevelse av förlossningsrädsla upplevde i slutet på graviditeten ingen eller liten rädsla. Upplevd förlossningsrädsla var vanligare bland kvinnor som tidigare varit gravida, omföderskor med erfarenhet av kejsarsnitt, kvinnor födda utanför Sverige och kvinnor som tidigare haft kontakt med psykiater och kurator. Kvinnor med upplevd förlossningsrädsla var mer benägna att önska kejsarsnitt än de som upplevde ingen eller liten rädsla. Av kvinnor med upplevd förlossningsrädsla hade omkring en fjärdedel under graviditeten varit i kontakt med Klaramottagningen, en mottagning med specialisering på förlossningsrädsla och en femtedel av dessa kvinnor rapporterade mot slutet av graviditeten ingen eller liten rädsla. Kontakt med Klaramottagningen hade även kvinnor som i tidig graviditet rapporterade ingen eller liten rädsla. Av dessa kvinnor rapporterade 45,8 % att de upplevde förlossningsrädsla i slutet på graviditeten. Konklusion. Former för hur identifiering, fördelning av vårdens resurser och utformning av stödet till gravida kvinnor och framförallt till de med upplevd förlossningsrädsla bäst sker kan utvecklas ytterligare.

Diese Studie soll klären, ob und inwieweit zurückliegende Schwangerschaftsverluste und -abbrüche für eine stationäre Psychotherapie relevant sind. Aufbauend auf zwei Vorstudien wurden in die retrospektive, querschnittliche Hauptstudie 440 Patientinnen einer psychosomatischen Klinik und 585 Frauen aus der Allgemeinbevölkerung (AB) einbezogen. Die geburtshilfliche Anamnese und alle psychologischen Parameter wurden mittels standardisierter Fragebögen erhoben und deskriptiv sowie parametrisch ausgewertet. Sowohl in der AB als auch in der stationären Psychosomatik wiesen 26% der Teilnehmerinnen eine geburtshilfliche Vorbelastung(geb VB) auf, welche im Mittel 20 Jahre zurückliegt. 11% der betroffenen Frauen aus der AB und 31% der Betroffenen in der stationären Psychosomatik nehmen eine anhaltende psychische Belastung durch die geb VB wahr. Trotz der subjektiv anhaltenden psychischen Belastung bei 31% der betroffenen Patientinnen unterscheiden sich diese hinsichtlich ihres aktuellen psychischen Befindens nicht von Patientinnen ohne geb VB. Unterschiede bestehen hingegen zwischen betroffenen stationär psychosomatischen Patientinnen und ebenfalls betroffenen Frauen aus der AB: Bei Patientinnen in der stationären Psychosomatik sind dysfunktionale Verarbeitungsmuster und Trauerreaktionen stärker ausgeprägt. Regressionsanalysen an der Gruppe der Patientinnen mit geb VB in der stationären Psychosomatik zeigen, dass eine Attribution zurückliegender Schwangerschaftsverluste auf „Merkmale der eigenen Person“ mit einem schlechteren Allgemeinbefinden einhergeht. Auch das Ausmaß posttraumatischer Symptome lässt sich teilweise durch Attributionsmuster und Verarbeitungsstrategien erklären. Obwohl aufgrund des Studiendesigns keine kausalen Schlüsse gezogen werden können, liefern die Ergebnisse wichtige Hinweise auf Häufigkeiten von geb VB bei Patientinnen in der stationären Psychosomatik, auf mögliche psychische Beeinträchtigungen und entsprechende Ansatzpunkte in der Psychotherapie. / The aim of this study is to explore whether and to what extent earlier pregnancy losses and abortions are relevant for inpatient psychotherapy. Based on two preliminary studies, data of 440 inpatients of a psychosomatic hospital and 585 women from the general population were included in the retrospective, cross-sectional main study. Both the obstetric history as well as psychological parameters were collected using standardized questionnaires and evaluated by descriptive and parametric statistic methods. In both groups (general population and psychosomatic inpatients) 26% of the participants reported a negative obstetric history, dating back an average of 20 years. Of these women, 11% from the general population and 31% of psychosomatic inpatients perceive an ongoing psychological strain because of their negative obstetric experience. Despite the subjective persistent psychological strain in 31% of the affected inpatients, they do not differ from inpatients without negative obstetric history in terms of their current mental condition. However, there are differences between psychosomatic inpatients with a negative obstetric history and affected women from the general population: Dysfunctional coping patterns and grief reactions are more pronounced with women in inpatient psychosomatic treatment. Regression analyses regarding psychosomatic inpatients with a negative obstetric history show that attributing past pregnancy losses to “personal characteristics” results in poorer general health. The extent of post-traumatic symptoms can also be explained partly by attributional patterns and coping styles. Although due to the study''s design, no causal conclusions can be drawn, the results provide important information on the incidence of negative obstetric history of inpatients in psychosomatic treatment, on possible psychological impairments and on suitable approaches in psychotherapy.