Inledning: Den första januari 2004 trädde lag (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO) i kraft. Till skillnad från tidigare lagstiftningar i form av brandlagen (1974:80) och räddningstjänstlagen (1986:1102) är LSO tilltänkt att verka för en bredare olyckspreventiv verksamhet som sträcker sig utöver räddningstjänstens traditionella ansvarsområden. Lagen har dock inte utvärderats under de senaste sex åren. Följaktligen ämnar denna studie att kartlägga vilken inverkan som LSO har på det olyckspreventiva arbete som idag bedrivs på lokal nivå. Metod: Studien har en mixmetodologisk ansats där sammanlagt fyra semistrukturerade intervjuer med sex informanter har utförts i Värmland. Därutöver har en enkätundersökning distribuerats till samtliga 163 räddningstjänster och räddningstjänstförbund i Sverige. Resultat: De data som samlats har totalt genererat fem olika kategorier. Synen på LSO som en räddningstjänstlag anspelar på det faktum att arbetet med LSO i mångt och mycket åligger räddningstjänsten. Det förvaltningsspecifika styrdokument förklarar att handlingsprogramet, som var tilltänkt att utgöra en kommunövergripande olyckspreventiv strategi, uteslutande reglerar räddningstjänstens verksamhet. Initierandet av en förändringsprocess kartlägger de framgångsfaktorer som förutsätts för att en framgångsrik verksamhet ska kunna bedrivas. Lagom är bäst: Oenighet kring statens roll påtalar behovet av detaljstyrning och tillsynsarbete. Avslutningsvis beskriver Med facit i hand: Saker och ting tar tid att arbetet med lagstiftningar är en tidskrävande process som måste bedrivas långsiktigt. Slutsats: Sammantaget visar resultatet att det praktiska utfallet av LSO är att betrakta som en räddningstjänstlag snarare än en kommunövergripande olycksskyddlagstiftning. Det påtalas därigenom att LSO är uddlös när det kommer till att initiera ett olycksförebyggande arbete som sträcker sig utanför räddningstjänstens traditionella verksamhetsuppdrag. Det antyds dock att svårigheterna att följa den initiala visionen inte enbart kan härledas till lagstiftningens utformning, utan även till kommuners bristande medvetenhet för det lokala olyckspanoramat. / Introduction: On January 1st 2004, Sweden’s contemporary Civil Protection Act (LSO), was put in place. Unlike its precursors, "brandlagen (1974:80) and räddningstjänstlagen (1986:1102)", LSO serves to institute and facilitate accident preventative measures beyond the traditional work carried out by municipal rescue services. However, the legislation has not been evaluated over the past six years. Consequently the aim of this study is to assess the impact that LSO has on the accident preventive activities currently carried out at the municipal level. Methods: The study has a mixed methodological approach where four semi structured interviews have been conducted with a total of six informants in Värmland, Sweden. A questionnaire was also distributed to all 163 rescue services in Sweden. Results: A total of five categories emerged from the data analysis process. "Synen på LSO som en räddningstjänstlag" addresses the fact that most of the work done in compliance with LSO is solely carried out by local rescue services. "Det förvaltningsspecifika styrdokumentet" pinpoints that the action plan required by LSO only regulates the work of rescue services, despite its vision of guiding all relevant municipal sectors. Moreover, "Initierandet av en förändringsprocess" maps the factors that are critical to successfully carrying out accident prevention measures at the local level. "Lagom är bäst: Oenighet kring statens roll" underlines the need for micromanagement and regulatory work. Finally, "Med facit I hand: Saker och ting tar tid" describes that the institutionalization of legislation is a time consuming process that needs to be approached as such. Conclusions: Overall, the results demonstrate that LSO is to be regarded as a legislation that specifically regulates the rescue services, rather than municipalities as a whole. Hence, the study suggests that LSO is futile in terms of initiating accident prevention measures beyond the daily activities of the rescue services. However, the struggle of LSO to institutionalize an overarching accident prevention process cannot solely be attributed to the design of the legislation, but also to insufficient municipal risk awareness.