I denna uppsats undersöks Hilding Rosenbergs störst anlagda orgelverk Toccata, Aria pastorale, Ciaccona från 1952, tillägnat Alf Linder. Till skillnad från tonsättarens tidigare verk från 40-talet (de idag mest spelade) har vi här att göra med ett verk komponerat helt i orgelrörelsens anda, inspirerat av orgeln i Oscarskyrkan i Stockholm. Uppsatsen söker svar på hur detta stycke kan realiseras på ett kongenialt sätt. Tonsättarens orgelestetik, dåvarande orgelideal samt inspelningar av verket (bl.a Linders) undersöks. Under processens gång framgår tydligt att verkets struktur och uppbyggnad skiljer sig från tidigare verk, samt att det lämpar sig synnerligen väl för ett neobarockt instrument. Det står även klart att Linder satt igång en speltradition för verket. Denna tradition bör, givet tonsättarens relation till denne organist, betraktas som högst relevant för den som eftersträvar en kongenial tolkning. / <p>Coronavirussituationen vt 2020 har medfört begränsningar i inspelningsmöjligheterna. Inspelningen kan komma att kompletteras. </p><p> </p>

Oskar Lindberg (1887-1955) var kyrkomusiker och kompositör verksam under 1900-talets första hälft. Hans Orgelsonat i g-moll är ett ofta framfört verk som många svenska organister har på sin repertoar. Detta till trots har stycket många interpretationstekniska svårigheter. Detta arbete går därför ut på att finna lösningar på dessa problem och göra en egen tolkning genom att djupdyka i källor kring Lindbergs liv och verk och sedan applicera den kunskapen på tolkningen. Undersökningen visar att Lindberg influerats av folkmusik och att han i grund och botten var en orkestertonsättare. Det är kunskap som hjälper interpreten i sitt arbete och således främjar uppförandepraxis och då en bit av orgelkonsten.