No description available.

Med parallellimport menas att en återförsäljare som inte är en del av varumärkesrättsinnehavarens vanliga, redan etablerade distributionsled, importerar de varumärkesskyddade varorna och har sedan rätt att sälja vidare dessa utan varumärkesrättsinnehavarens samtycke. En förutsättning är dock att konsumtion måste ha skett. Med detta menas att varorna från början måste ha förts ut på marknaden med varumärkesrättsinnehavarens samtycke. En sådan typ av handel möjliggörs tack vare principerna om en fri och gemensam inre marknad inom EU. EU är därför en tullunion som arbetar konstant med att upprätthålla ett starkt samarbete mellan medlemsländerna och skapa rättvisa förhållanden för alla aktörer.   EU:s regler gällande den fria marknaden och den fungerande konkurrensen innebär större möjligheter för etablering och expandering för redan befintliga företag. Varor cirkulerar fritt inom EU:s gränser vilket erbjuder ett ökat utbud för konsumenterna samt bidrar till en ökad priskonkurrens som resulterar i utjämnade prisskillnader. Men sådana regler kan även innebära ett flertal problem för andra aktörer på marknaden då olika intressen börjar kollidera. När situationen gäller parallellimporten är det varumärkesrättsinnehavarens vilja att bevara så mycket kontroll över och skydd för sitt varumärke som möjligt som blir hotat. Ett varumärke har ett väsentligt ekonomiskt värde och skyddas därför noga genom antingen registrering eller inarbetning. Men dessa skydd är som regel territoriellt begränsade vilket i vissa fall försvårar situationen för varumärkesrättsinnehavaren.      Mest känsligt är varumärkets anseende och det är ett gott anseende bland konsumenterna som ger varumärket det ekonomiska värdet. Vid parallellimport kan ett märkes goodwill skadas på ett antal olika sätt beroende på om det är anseendebaserade varor eller så kallade produktbaserade varor. De produktbaserade varorna är vanligtvis varor vars renommé är fullt förknippat med kvalitén som till exempel matvaror av olika slag. Dessa varor skadas vanligast av ompaketering, felaktiga leveranser och lagring m.m. Den andra kategorin av varor är anseendebaserade och betydligt mycket känsligare. I denna kategori ingår som regel exklusiva produkter vars framgång baseras på deras popularitet och exklusivitet. Dessa varor kan skadas genom fel marknadsföring, fel försäljningsstrategi, ompaketering. Ett gott exempel på sådan skada är mål C-337/95 Parfums Christian Dior mot Evora. Det förekommer även fall där återförsäljaren drar en otillbörlig nytta genom att missbruka varumärkets anseende och på så sätt ökar sin egen goodwill. Även detta är förbjudet enligt lag. Likaså diskuteras parallellimporten av varor som kan/måste ompaketeras för att säljas vidare i importlandet. I somliga fall kan varan skadas kvalitetsmässigt eller anseendemässigt vilket inte bara kan återspeglas negativt för företaget utan det kan även innebära en hälsorisk för konsumenterna om den parallellimporterade varan är t.ex. läkemedel.    Men det finns även åtgärder som varumärkesrättsinnehavaren kan tillgripa och på sådant sätt bevara viss kontroll. Exempel på dessa är exklusivavtal, då varumärkesrättsinnehavaren väljer noga själv ut enstaka återförsäljare som får den exklusiva rättigheten att sälja vidare varorna, samt reexportförbud. Med reexportförbud kan varumärkesrättsinnehavaren genom avtal förbjuda återförsäljaren att sälja vidare varorna till ett specifikt land eller område som varumärkesrättsinnehavaren vill avgränsa eller själv handla med.   De kolliderande intressena och rättigheterna har varit ett stort problem och grund till många tvister.  Arbetet granskar situationen med stöd av EU-domstolens praxis och eventuella lösningar analyseras.

Inom EU leder skyddet av nationella immateriella rättigheter ofta till konflikter med ett av Unionens och Romfördragets grundläggande syften; principen om varors fria rörelse. Parallellimport av läkemedel på den gemensamma marknaden ställer konflikten mellan immaterialrätten, konkurrensrätten och principen om fria varurörelser på sin spets. Den fria rörligheten för läkemedel går genom EG-domstolens rättspraxis i bräschen för utvecklingen av en enhetlig marknad. I denna uppsats analyserar författaren Jon Håkansson parallellhandeln med läkemedel, i synnerhet problematiken med varumärkesintrång vid ompaketering, ommärkning och anbringande av nytt varumärke. EG-domstolens omfattande rättspraxis fram till och med de senaste avgörandena på området klargörs och balansen mellan de motstridiga intressena analyseras; på ena sidan finns viljan att uppnå så fri rörlighet för varor som möjligt och på den andra intresset av att bevara rättigheter enligt nationell immaterialrätt.

<p>Inom EU leder skyddet av nationella immateriella rättigheter ofta till konflikter med ett av Unionens och Romfördragets grundläggande syften; principen om varors fria rörelse. Parallellimport av läkemedel på den gemensamma marknaden ställer konflikten mellan immaterialrätten, konkurrensrätten och principen om fria varurörelser på sin spets. Den fria rörligheten för läkemedel går genom EG-domstolens rättspraxis i bräschen för utvecklingen av en enhetlig marknad. I denna uppsats analyserar författaren Jon Håkansson parallellhandeln med läkemedel, i synnerhet problematiken med varumärkesintrång vid ompaketering, ommärkning och anbringande av nytt varumärke. EG-domstolens omfattande rättspraxis fram till och med de senaste avgörandena på området klargörs och balansen mellan de motstridiga intressena analyseras; på ena sidan finns viljan att uppnå så fri rörlighet för varor som möjligt och på den andra intresset av att bevara rättigheter enligt nationell immaterialrätt.</p>