Sedan år 1919 så har män och kvinnor lika rättigheter att rösta i val och att delta politiskt i Sverige. Under första delen av 1900-talet startades flera kvinnoförbund inom partierna för att öka kvinnlig representation och inflytande i politiken då kvinnor, trots samma formella rättigheter, länge ansågs vara underrepresenterade och saknade inflytande. Idag har Sverige jämn könsfördelning vad gäller män och kvinnor i riksdagen och landet framhålls ofta som ett av världens mest jämställda länder. Trots detta så har sex av åtta riksdagspartier ännu kvinnoförbund. Då nutida studier saknas om vad kvinnoförbund gör och huruvida de har reellt politiskt inflytande, så har denna uppsats sökt svar på frågan om hur kvinnoförbunden själva uppfattar sin funktion i politiken idag. Efter intervjuer med representanter från kvinnoförbunden har en utgångspunkt och tre uppfattade funktioner identifierats. Utgångspunkten för fem av kvinnoförbunden att Sverige ännu inte är jämställt. Därför behövs att kvinnoförbunden lyfter och synliggör jämställdhetsproblematik. En funktion som kvinnoförbunden uppfattar sig ha är att de policy-utvecklar jämställdhetspolitik. Dessutom så positions-stärker kvinnoförbundet kvinnor internt genom utbildningar och nätverksmöjligheter. Detta motiveras nödvändigt för att stärka kvinnor, särskilt då kvinnor är underrepresenterade i politiken generellt. Den tredje funktion som kvinnoförbunden har idag är att de når kvinnliga väljare. Kvinnoförbundet agerar förlängd arm till partiet och kan, i egenskap av att vara kvinnor, locka och tilltala kvinnor.

Studien följer upp vissa delar av Lars Nords avhandling Vår tids ledare (2001). Nord genomförde sina undersökningar 1993, alltså 20 år tidigare än denna studie. Vår studie utgick från frågeställningar om ledarskribenternas egenskaper, deras redaktionella produktionsvillkor och förhållande till de politiska partierna i dag och i jämförelse med år 1993. I studien undersöks även i vilken utsträckning ledartexterna behandlar lokala, nationella och internationella ämnen samt förekomsten av osignerade, signerade och signerade ledare med bylinebild. Studien utgick från teorier om journalistiska produktionsvillkor utformade av Kent Asp, Pamela J. Shoemaker & Stephen D. Reese, Armin Scholl & Siegfried Weischenberg samt Wolfgang Donsbach. Genom en enkätundersökning liknande den Nord genomförde, samt två olika analyser av ledartexter undersökte vi vad som skett på ledarsidorna sedan 1993. Resultatet visade att vissa förändringar skett. Banden till partierna har sannolikt försvagats då en betydligt lägre andel av tidningarna i dag ägs av partier. Dessutom har avsevärt färre ledarskribenter i dag partipolitiska uppdrag. Ledarskribenterna värderar aktualitet och nyhetsorientering i högre grad än 1993 och deras egna intressen styr i stor utsträckning deras ämnesval, vilket inte var fallet i Nords undersökning. Generellt ligger ett stort fokus vid ledarskribenterna i form av hög andel signerade ledare och signerade ledare med bylinebild. Skribenterna refererar också gärna till sig själva i sina texter. Även om skribenterna på många sätt närmat sig kolumnisterna, är den politiska profilen fortfarande ledarsidans djupt rotade skiljemärke. Kårens sammansättning är sig relativt lik och det verkar fortfarande vara främst nationella frågor som behandlas på ledarsidorna.

Förvånansvärt lite forskning har ägnats åt ungdomars deltagande i partipolitiska ungdomsförbund trots en långvarig nedåtgående trend i medlemsantal. Studier visar att ungdomsförbunden har svårt att rekrytera samt behålla sina medlemmar vilket är oroande då vi behöver ungdomars röster i partipolitiken för vår representativa demokrati och för att ungdomförbunden är den främsta rektryteringskällan till våra moderpartier. Denna studie syftar till att få en djupare förståelse kring varför ett urval av ungdomar väljer att gå med i partipolitiska ungdomsförbund samt vad de har för motiv till att stanna kvar. Studien består av semistrukturerade intervjuer med åtta ungdomar som är eller har varit aktiva inom ungdomsförbunden Ung Vänster och Moderateras ungdomsförbund MUF. För att undersöka detta har studien fokuserat på individuella resurser och faktorer och moraliska, sociala och materiella motiv till partipolitiskt deltagande. Resultatet visade på att individuella resurser och faktorer som politiskt intresse, motivation och sociala nätverk var viktiga kopplat till varför ungdomarna väljer att gå med i ett partipolitiskt ungdomsförbund. Sociala och moraliska motiv var högst förekommande bland ungdomarna för både varför de väljer att gå med men också vad som gör att de stannar kvar inom förbundet. / Surprisingly little research has been devoted to young peoples participation in party-affiliated youth organizations, despite a prolonged downward trend in membership numbers. Studies indicate that these youth organizations struggle to recruit and retain their members, which is concerning since young peoples voices in party politics are crucial for our reprecentative democracie and because these organizations serve as the primary recruitment source for their motherparties. This study aims to gain a deeper understanding of why a selection of young individuals choose to join party-affiliated youth organizations and what motivates them to remain. The study consists of semi-structured interviews with eight youths who are or have been active within the youth organizations Ung Vänster and Moderaternas ungdomsförbund MUF. To investigate this, the study focuses on individual resources and factors and also moral, social, and material motives for political participation. The results indicate that individual resources and factors such as political interest, motivation, and social networks are significant in why young people choose to join a party-affiliated youth organization. Social and moral motives are most common motives among the youth for why they choose to join and what keeps them engaged within the organization.