Många av dagens fredsfrämjande insatser genomförs i insatsområden som åtminstone vid en första anblick tycks vara av litet geopolitiskt eller ekonomiskt intresse för de intervenerande staterna. För svenskt vidkommande motiveras ibland Sveriges engagemang i exempelvis Afghanistan med att den terrorism och drogproduktion som härrör därifrån hotar och påverkar även människor i Sverige. Ytterligare en möjlig motivering har att göra med spridningsrisken; för att minska risken för spridning av en konflikt utanför det ursprungliga konfliktområdet intervenerar utomstående stater. Men vilken bild av den svenska statens motiv för att engagera Försvarsmakten i fredsfrämjande internationella insatser målas upp i riksdagsdebatten? Är argumenteringen rationell och visar de motiv som förs fram att Sverige faktiskt gynnas av att delta, eller grundar sig viljan att hjälpa till i att den svenska staten anser sig vara moraliskt förpliktigad att ingripa, om förmågan finns, då mänskliga rättigheter kränks? Föreliggande uppsats syftar till att klarlägga hur de två största, blockpolitiskt åtskilda riksdagspartierna motiverade besluten att deltaga i de internationella insatserna i Afghanistan och Libyen. Detta görs genom en argumentationsanalys, där de båda partiernas respektive argument struktureras och kategoriseras på ett överskådligt sätt. Resultatet från undersökningen är inte entydigt, men argument som tydligt anknyter till konkreta rationella vinster för Sverige används av båda partierna sparsamt. Istället ligger tyngdpunkten vid argument som har en närmare koppling till Sveriges nationella identitet och strategiska kultur. / Many of the peace supporting operations conducted today are undertaken in areas of operations with seemingly little geopolitical or economical interest to the intervening parties. From a Swedish perspective the contribution to the operations in for instance Afghanistan is sometimes motivated by stating that the terrorism and drug production that originates in Afghanistan threatens and effects even people living in Sweden. The risk of a potential expansion of the area of conflict is another plausible motivation to intervene for participating states. But how are the motives of the Swedish government to engage the Swedish Armed Forces in peace supporting operations depicted in Swedish Parliament debate? Is the argumentation rational and do the motives that are brought forward show that Sweden actually benefits from participating, or is the willingness to contribute derived from a sense of being morally obliged to take action, if capable, whenever human rights are violated? The essay in hand is intended to make clear how the two largest, policy divided, parties of the Swedish Parliament have motivated the decisions to participate in the international operations conducted in Afghanistan and Libya. This is accomplished through an argumentation analysis, in which the arguments of the two parties are structured and categorised in a perspicuous way. The results from the study are not unambiguous, but arguments that in a clear way are connected to rational Swedish benefits are sparsely used by both parties. The emphasis of the debate is rather on arguments with a close connection to the Swedish national identity and strategic culture.