Vår tanke med att skriva en essä är att reflektera över oss själva i vår roll som fritidslärare. Vi har varsin egenupplevd berättelse där vi båda forskar i bägges berättelser parallellt i essän. Syftet är att undersöka hur sättet vi pratar om elever påverkar sättet vi pratar med elever och om detta då även påverkar hur vi pratar om och med kollegor. Vi har en föreställning om att en negativ samtalskultur om elever skapar en negativ bild av elever, vilket i sin tur skapar negativa elever som leder till en negativ verksamhet. Undersökningens temaområden är språk, ansvar och reflektionen som verktyg. Vi lyfter upp hur språket skapar och formar bilder, uppfattningar och innebörder som påverkar hur vi ser på det vi benämnt. Vi tar upp metaforens betydelse, fördomens positiva sida och hur kulturen kring positivt och negativt kan påverka våra handlingar. Ansvaret vi fritidslärare ständigt har, ser vi som en viktig del i den värld vi är med och skapar. Många av våra val kräver vårt ansvarstagande. Vi kan inte skylla på någon annan. Vi alla har ansvaret. Hur vi gör påverkar, oavsett hur vi gör. Hela essän tar upp och problematiserar våra tankar genom reflektionen som verktyg. Reflektion anser vi ger oss bredare syn, insikter och förståelse av hur vi tillsammans kommer vidare i vår utveckling som fritidslärare. / Our intention with this essay is to reflect on our role as leisure-time pedagogues. Our research has its starting points in two separate but similar stories from our workplaces. The purpose of this research is to investigate how the manner in which we talk about pupils effects the manner in which we talk with pupils. We believe a negative culture of talking about pupils creates a negative picture of pupils. This creates negatively minded pupils which leads to a negative work environment. The theme of this essay contains concepts such as speech, responsibility and reflection as a tool. We show how speech manufactures images, views and meanings of things which effects how we perceive them. We write about the use and abuse of metaphor, the negative side but also the neglected positive side of prejudice as well as the negative aspects of a positive conversation-culture and the positive aspects of a negative conversation-culture. We see the constant responsibility we as leisure-time pedagogues have as a crucial part in the world we are a part of and at the same time create. We can not blame anyone else for our actions. We are all accountable. What we do effects, always. The essay has an undertone of the urge and need for reflection. We feel reflection gives a wider view and greater understanding of how we can progress in our development as leisure-time pedagogues.