Det här examensarbetet utgår ifrån idén om kunskaper som icke-linjärt och geografisktorganiserade. För att ge idén en form målar texten upp fantasibilden fältet, som kopplassamman med en figuration av de posthumanistiska filosoferna Gilles Delueze och FélixGuattari: rhizomet. Genom att synliggöra hur konstnärligt bildskapande kan förstås somrhizomatiskt lärande ämnar studien kontextualisera posthumanistiska alternativ fördidaktiska tillvägagångssätt i bildundervisning. Studiens relevans för det bildpedagogiskafältet motiveras av att lärande i bildskapande redan tenderar att kännetecknas av oriktade,kreativa och flödande processer. De huvudsakliga forskningsfrågorna som studienengagerar sig i är hur rhizomatiskt lärande framträder i konstnärligt bildskapande och hurdetta synliggör och kontextualiserar posthumanistiska alternativ för didaktiskatillvägagångssätt i bildundervisning. Studien antar metodologiska praktiker inspireradeav autoetnografi, utvecklade genom postkvalitativt tänkande. För att framkalla empirikonstruerades ett meningsfullt kollaborativt måleriprojekt mellan mig själv och engymnasieelev från bild- och formprogrammet, vilken betraktas som medforskare istudien. I analysarbetet används en kartograferande analys, som syftar till att synliggörakomplexa sammankopplingar som uppstår inom ramen för bildskapande praktiker. Dettaarbete leder fram till att exempel på hur materiell agens, konfabulativa konversationeroch materiellt-diskursiva praktiker görs synliga inom bildskapande sammanhang, vilketskrivs fram i denna uppsats samt gestaltas i måleri, ontologiteoretisk textformgivningsamt haptisk-optisk, metodologisk lek. De posthumanistiska trådar som går att följagenom uppsatsen bär alla på erbjudanden om didaktiska tillvägagångssätt förundervisning i ämnet bild och därför avslutas uppsatsen med att ett första steg tas in i endiskussion om didaktik. Genom att ta tillvara oriktade kreativa processer, konfabulativakonversationer och konstnärliga möten mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörerbidrar detta examensarbete till ett pågående samtal om posthumanistisk pedagogik.

Det finns forskning som pekar på hur barn i vårt samhälle under vuxenblivandet fostras till att ta avstånd från andra arter och inta ett alltmer människocentrerat förhållningssätt till världen. Detta sker även i skolan som ofta vidmakthåller antropocentriska föreställningar. “De små fjällen på benen” är en postkvalitativ studie där forskaren ställer sig frågan: Hur möjliggörs artinkluderande arbete i bildundervisning? och söker svaren genom att besöka en anpassad grundskola tillsammans med sin kompanjon Cornelius - en sköldpadda. Dessa besök är uppdelade i tre moment - presentation/ett första möte, workshop och efterföljande intervjuer/intravjuer med några av barnen. Empirin bearbetas och analyseras med postkvalitativa metoder, tillsammans med teoretiker som Karen Barad och Donna Haraway. Studien rör sig under tidens gång mot ett alltmer tydligt post-antropocentriskt perspektiv och forskaren ska komma att ifrågasätta sina egna metoder. Därför görs även forskarens personliga “resa” synlig parallellt då det är ett grundantagande i postkvalitativ metodologi att forskaren ständigt påverkar och påverkas av det/de beforskade. Analys sker genom diffraktiva läsningar av den bearbetade empirin från skolbesöken och följs upp av konstnärliga diffraktiva läsningar, som resulterar i ett tredelat verk i bearbetad akrylplast som ställs ut på Konstfacks vårutställning 2024. Avslutningsvis kan studien presentera signifikanta händelser och genom dessa händelser visa på möjliga ingångar till att arbeta artinkluderande i bildundervisningen. Spoiler alert: kroki är inte en av dessa möjliga ingångar.