Att drabbas av stroke innebär en livsomvälvande händelse både för den drabbade och för dennes anhöriga. Stroke orsakar stort lidande både psykiskt och fysiskt med eventuell invaliditet och död som följd. Sannolikheten att möta denna patientgrupp som ambulanssjuksköterska är hög. Sjuksköterskan har en central roll genom hela vårdkedjan och det ställs stora krav på kompetens och bemötande. Att snabbt kunna känna igen strokesymptom och följa upp med åtgärder är betydande för de slutliga konsekvenserna för den strokedrabbade. Syftet med studien var att granska fall där Stroke/TIA av någon anledning inte har identifierats av ambulanssjukvården och klargöra eventuella orsaker till detta. Resultatet av denna bristfälliga identifiering har blivit att patienterna har bedömts av en ambulanssjuksköterska men transporterats till sjukhus på annat sätt än med ambulans. Studien utfördes med en kvantitativ ansats och 25 journaler hämtades från perioden 2013–2015 och granskades under februari och mars 2017. Resultatet visar att symptomen hos de strokedrabbade som av någon anledning inte har åkt med ambulansen in till sjukhus många gånger har varit diffusa och lätt vilseledande. Återkommande symptom bland patienterna i studien har varit yrsel och balanssvårigheter och i flera fall har stroke inte ens varit en differentialdiagnos. Med kontinuerlig utbildning och lättförståeliga styrdokument för ambulanssjukvården kanske även dessa patienter hade erhållit misstanke om stroke med ett snabbt och effektivt omhändertagande samt minskat lidande som följd. Att bli sedd och hörd vid sjukdom är essentiella delar.

I Sverige betraktas stroke som en folksjukdom och är den tredje vanligaste orsaken till funktionshinder och för tidig död efter cancer och hjärtinfarkt. Personer som insjuknar i stroke har goda chanser att tillfriskna om de kommer in till sjukhus, dock är tidsfördröjningen den största faktorn för att få en adekvat behandling. Studiens syfte var att ur ett genusperspektiv beskriva symtom och upplevelser som leder till att patienten söka vård vid misstanke om stroke. Det är en kvantitativ studie som redovisar en patientenkät med fasta svarsalternativ. Patienterna ingick i det övergripande projektet Hjärnvägen 2. Det var 493 patienter som samtyckte till att delta i denna delstudie. Resultatet visar att endast 28 % upplevde någon form av förvarning. Det vanligaste symtomet var övergående svaghet i arm eller ben (42 %) av de som angav förvarningssymtom. Symtomen på stroke karaktäriserades som ”obehagliga”, ”oroande” och ”tröttande”. Inte mindre än 59 % trodde själva att de fått stroke. Den vanligaste orsaken till detta var att man kände någon som haft stroke. Den vanligaste anledningen till att uppsöka vård var ”när min familj uppmanat till det” följt av ”omedelbart efter de första symtomen”. Den sistnämnda var vanligast bland män. Det vanligaste var att patienten blev ”uppmanad av make/maka”. Detta var dubbelt så vanligt bland manliga patienter. Därefter kom ”blev uppmanad av mitt, mina barn”, vilket var två gånger så vanligt bland kvinnliga patienter med stroke. En tredjedel angav att de fattade beslut att söka sjukvård inom 15 min och lika många väntade mer än fyra timmar. Kvinnorna fattade sitt beslut senare än männen. Slutsatsen är att insjuknandet i stroke skiljer sig mellan kvinnor och män. Kvinnorna upplever mer domningar/känselbortfall än männen. Det förefaller även som att kvinnorna oftare insjuknar på eftermiddagen än männen. Kvinnorna sökte vård ”när inte symtomen ville gå över” medan männen sökte vård ”när strokesymtomen var av allvarlig karaktär”. Männen sökte vård ”när de blev uppmanad av att söka vård”. Kvinnorna sökte vård ”när barnen, vänner och släktingar uppmanade dem till att söka vård”. Resultatet understryker de närståendes betydelse för att påskynda tiden till vård och behandling. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård