As Stockholm grows many rent controlled facilities subsidized by the government are rapidly decreasing leaving culture operators struggling with increasing rents. At the same time the instrumental values of culture are increasing, taking a greater role in the strategic urban and city planning of Stockholm. Culture has economized, a development criticized by many who argue that the culture’s core values are being undermined by economic incentive. In the wake of these developments it seems as if a new interplay between private real estate companies, cultural operators and the public sector, rises. The creation of physical rooms for the cultural sector is determined by this interplay where the private real estate companies’ influence is becoming more prominent. Stockholm’s Cultural Administration (Kulturförvaltningen Region Stockholm) has noticed a power structure within this triangular interplay, where cultural operators are depended on the public- and the private sectors. Stockholm’s Cultural Administration points out that it is necessary for the cultural operators to “speak the language” the private real estate owners prefer, meaning translating cultural values into market values in order to obtain influence. To examine if this power structure exists and how it is constructed, a case study on the project Danskvarteret, has been done. Danskvarteret, initiated by the non-profit organisation Danscentrum Stockholm, is to become a dance hub for the free dance field. In the establishing phase the project group of Danskvarteret are in dialogue with the private real estate owner Atrium Ljungberg and with Stockholm’s Public Cultural Management (Stockholms stads kulturförvaltning). The purpose of this examination is to illustrate what institutional logics are in play in the establishment of Danskvarteret. Can it tell us something about what motives are behind creating physical space for culture? The study is based on an institutional and cultural theoretical frame along with secondary data from the three main actors in this project as well as a semistructured interview with the project leader of Danskvarteret. The results show that the three market actors: Danskvarteret (cultural operator), Atrium Ljungberg (private real estate owner) and Stockholms stads kulturförvaltning (public sector) have different motives and logics for creating Danskvarteret and that the cultural operator is forced to balance between these different motives and logics. The cultural operator is dependent on external finance, a dependency that pressures the cultural operator to give up its own logic and adapt to the superior logics pursued by the private and the public sectors who provide the necessary resources. In this particular triangular interplay cultural professional logics are set aside to make room for market logics in order to get the product finances, even though it may contradict the cultural operators’ innate beliefs. / När Stockholm stad växer byggs många kulturaktörer bort och allt fler har svårt att klara av de hyreshöjningar som skett de senaste åren. Billiga verksamhetslokaler försvinner i takt med att subventionerade lokaler som allmännyttan tillhandahållit minskat. Parallellt betonas kulturens instrumentella värden allt mer och kulturen utgör idag en central aspekt i olika stadsplaneringsstrategier. Kulturen har ekonomiserats vilket kritiserats hos många med argument att kulturens inneboende värde i hög grad underordnas ekonomiska incitament. Som effekt av dessa förändringar verkar det ha uppstått ett nytt typ av samspel, där etableringen av kulturella rum i högre grad avgörs i dialogen mellan tre aktörer - privata fastighetsbolag, kulturaktörer och den offentliga sektorn, där de privata fastighetsägarnas roll blivit allt mer framträdande. Kulturförvaltningen Region Stockholm har observerat en maktordning i detta triangulära samspel, där kulturaktörer är i beroendeställning till det offentliga och det privata, och från Stockholms stads håll konstateras att det är nödvändigt att kunna tala fastighetsägarnas språk i samspelet. Stämmer detta? För att undersöka detta har en fallstudie gjorts på projektet Danskvarteret som är tänkt att bli en dans-hub för det fria dansfältet. Projektet är initierat av den ideella dansorganisationen Danscentrum Stockholm. Under den pågående etableringsfasen är de i dialog med fastighetsägaren Atrium Ljungberg och Stockholms stads kulturförvaltning. Syftet är att belysa vilka institutionella logiker som format etableringsprocessen av Danskvarteret, samt vilka motiv som ligger bakom att skapa rum för kultur. Undersökningen har utgått från en institutionell- och kulturteoretisk ram och kvalitativa data har samlats in i form av sekundärdata från de tre aktörerna samt en semistrukturerad intervju som genomförts med projektledaren för Danskvarteret. Resultatet visar på att de tre aktörerna handlar utifrån olika logiker och motiv, och kulturaktören tvingas balansera mellan dessa. Den gemensamma målsättningen att skapa en publik verksamhet kan ses som ett exempel på hur konkurrerande logiker i viss mån överlappar i gemensamma projekt. Kulturaktören är beroende av externa finansieringskällor och detta resursberoende tvingar aktören att anpassa sig till andra logiker än de egna. Även om de själva inte präglas av en marknadslogik, utan en klar kulturprofessionell logik, anammas denna för att hitta medel för projektet.