Syfte med studien är att undersöka hur förskollärarna arbetar med barn som är i behov av särskilt stöd, hur barnen inkluderas i undervisningen och vilka hjälpmedel och resurser de har att tillgå, samt om förskollärarnas arbetssätt och kompetens har betydelse i verksamheten. Genom en kvalitativ metod har strukturerade intervjuer av fyra förskollärare genomförts i Gävle kommun. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv har vi sammanställt det insamlade materialet och kommit fram till fyra olika teman som sammanfattar förskollärarnas svar. Resultatet visar att förskollärarnas tolkningar av vilka barn som är i behov av särskilt stöd är en definitionsfråga, förskollärarna inkluderar barnen genom att anpassa undervisningen och miljöerna. Relationen till vårdnadshavare framgår i resultatet som viktigt. Hjälpmedel som förskollärarna har att tillgå kan vara en specialpedagog och olika material som underlättar barnets tillvaro på förskolan. Förskollärarna anser sig ha tillräckligt med kompetens men antyder att mer utbildning alltid är bra. Slutsatsen är att förskollärarna tycker de har tillräcklig med kompetens att möta barnen som är i behov av särskilt stöd, förskollärarna anser även att det är deras uppdrag att anpassa verksamheten för barnen och vikten av att bygga bra relationer till barn och vårdnadshavare. Tillgång till hjälpmedel och resurser ansågs vara tillgängliga när behovet fanns för det individuella barnet som är i behov av särskilt stöd.