Under hösten 2017 synliggjordes mäns sexuella trakasserier mot kvinnor i kampanjen #MeToo där kvinnor berättade om sina erfarenheter av att ha utsatts. Forskning inom ämnet har visat att det finns könsskillnader i attityder mot och tolerans för sexuella trakasserier (McCabe & Hardman, 2005). I denna studie undersöktes könsskillnader i bedömningen av allvarlighetsgrad av beteenden som kunde uppfattas som sexuella trakasserier i en scenariobaserad enkätstudie, samt hur allvarsgraden skiljde sig mellan så kallade traditionella och icke-traditionella sexuella trakasserier. Studiens hypoteser formulerades utifrån tidigare forskning om att människor generellt ansett situationer vara mer allvarliga där kön på utövare och offer stämde överens med den traditionella synen på sexuella trakasserier, att en man utsatte en kvinna, att både män och kvinnor ansett dessa situationer mer allvarliga samt att kvinnor bedömer fler incidenter som sexuella trakasserier än män (Diehl, Glaser & Bohner, 2014). 160 studenter, 80 kvinnor och 80 män, från Linnéuniversitetet deltog i studien. Resultatet visade att både män och kvinnor ansåg att scenarier där en kvinna var det så kallade offret i situationen och en man var förövaren, var allvarligare än när en man utsattes för samma beteende av en kvinna. När en man var offret rankade männen i studien detta som avsevärt mindre allvarligt än när det var en kvinna som utsattes. Kvinnor bedömde generellt situationerna som mer allvarliga oavsett offrets kön, men största skillnaden utgjordes av kvinnors och mäns bedömningar i situationerna där en man utsattes av en kvinna. Studiens resultat visade alltså att det fanns skillnader mellan hur män och kvinnor såg på sexuella trakasserier men också att offrets kön spelade roll i hur allvarliga beteenden, vilka kunde bedömas som sexuella trakasserier, ansågs vara.