Nyare klassrumsforskning visar att arbetet i klassrummet idag mer sällan leds av läraren i helklassundervisning, utan istället organiseras som bänkarbete, gruppsamtal och grupparbeten. Samtidigt är det preciserat i Lpf94 att elever själva ska ta ansvar för sitt lärande och resultat i förhållande till kurskriterier. Min undran utifrån detta var hur eleverna förvaltar dessa lärandesituationer och hur ansvarstagandet kan se ut i kommunikation elever emellan. Syftet med uppsatsen är att försöka förstå vilka möjligheter och begränsningar för lärande som skapas, genom att beskriva och analysera elevers kommunikation i en lärandesituation. Kommunikationen som undersökts är tre autentiska gruppsamtal mellan elever arbetande med en rapport i religionskunskap. Arbetsmomentets lärandemål handlade om att eleverna skulle utveckla vetenskapliga begrepp inom området rit och symbol. Samtalen har filmats och transkriberats. Med utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv har feedback eleverna emellan undersökts i syfte att avgöra kommunikationens kvalitet för lärande. Feedbacken har kodats utifrån Hattie och Timperleys modell för att kunna avgöra dess kvalitet för lärande. För att ytterligare fördjupa analysen av elevernas kommunikation tillfördes en kategori utanför den använda modellen, samt begreppen intersubjektivitet och alteritet. Resultaten visar att kommunikationen präglas av den spontana-vardagliga begreppsnivån och inte den vetenskapliga. Alteriteten står tillbaka till förmån för intersubjektiviteten, vilket försämrar möjligheterna till användning av de vetenskapliga begreppen. Följden blir att kommunikationen innehåller feedback för lärande i begränsad utsträckning. Den feedback som sker håller låg kvalitet. Slutsatsen är att de observerade eleverna inte tar ansvar för sin lärprocess genom att använda gruppsamtalet som det tillfälle till lärande det har möjlighet att vara. Detta diskuteras utifrån ett sociokulturellt perspektiv och de förändringar som svenska skolsystemet genomgått avseende kunskapsbedömningar.