Det psykosociala omvårdnadsbehovet kan vara stort hos kvinnor med bröstcancer. Syftet med studien var att belysa faktorer som påverkar omvårdnaden av kvinnliga bröstcancerpatienter ur ett psykosocialt perspektiv. I litteraturstudien bearbetades tio vetenskapliga artiklar utifrån detta syfte. Resultatet belyste vikten av självhjälp och psykosocialt stöd från närstående i form av coping-strategier samt kommunikation och bemötande. Det belyste även det professionella stödets betydelse genom kommunikation och bemötande samt vikten av ett holistiskt och personcentrerat engagemang. Kontinuitet i kommunikationen med vården samt professionell och social kompetens var ytterligare faktorer som belystes liksom vikten av välfungerande vårdteam för en känsla av trygghet och psykosocialt stöd hos dessa kvinnor. För att sjuksköterskan ska kunna tillgodose kvinnornas psykosociala omvårdnadsbehov krävs därför ett holistiskt förhållningssätt i omvårdnaden. Implikation för framtida forskning gällande kvinnor med bröstcancers psykosociala omvårdnadsbehov bör innefatta familjecentrerad omvårdnad.

Bakgrund Den bästa behandlingen vid terminal njursvikt är njurtransplantation från levande donator. Det har klara fördelar jämfört med donation från avliden givare. Flertalet donatorer har god psykosocial hälsa efter donationen. Det finns dock händelser i vissa donatorers liv samt bristande psykosocial uppföljning från vårdens sida som gör att en andel donatorer mår dåligt. Syfte: Denna litteraturstudie har till syfte att identifiera hur njurdonatorer upplever den psykosociala uppföljande omvårdnaden och vilka behov av utveckling de ger uttryck för. Metod: En kvalitativ ansats med en allmän litteraturstudie och deskriptiv design.  Resultat: Merparten av donatorer upplever en god vård efter utskrivningen från sjukhuset efter nefrektomin. Det finns dock de njurdonatorer som upplever psykosocial stress och oro i samband med negativa händelser efter donationen. Exempel på sådana händelser är försämrade sociala relationer med mottagaren, försämrad hälsa hos njurmottagaren eller mottagarens död. Den psykosociala omvårdnaden av njurdonatorer efter nefrektomin kan och bör förbättras.   Slutsats: Denna litteraturstudie visar att en övervägande andel av njurdonatorerna är nöjda med den psykosociala omvårdnaden efter utskrivningen från sjukhus. Det finns dock en grupp donatorer som både ger uttryck för förbättring och utveckling. De visar på brister i mötet mellan hälso- och sjukvården och individen, kontinuitet och innehåll på uppföljning och psykosocialt omhändertagande vid kris. / IntroductionThe superior treatment for kidney failure is live kidney transplant. It has obvious benefits compared to kidney tranplants from deceased persons. The majority of kidney donors experience a high psychosocial health after being subject to a kidney donor nephrectomy. However, there are a small fraction of donors that feel bad after donation due to negative events in their lives and lack of psychosocial follow-up from the health care system.  Aim The aim of this literature review is to identify how live kidney donors experience the psychosocial care after the postoperative period and to elucidate what areas of improvement the donors identify.  Method A qualitative approach and descriptive design with a literature review.  Results The majority of donors experience a good aftercare post nephrectomy. However, there are donors that feel emotional and psychosocial stress and worry in conjunction with negative events after their nephrectomy. Deteriorated social relations with the recipient, decreased health in the recipient and the death of the recipient are triggers for decreased psychosocial state. There is potential for psychosocial care improvement of the kidney donors.   ConclusionThis literature review shows that most kidney donors are satisfied with the psychosocial care after discharge from hospital. There is however a group of donors that express need for improvement and progress. They tell that there are deficiencies in the contact between donor and the healthcare staff, deficiencies in care continuity and the content of the follow-ups is not sufficient and psychosocial care in donors´crises can be improved.