<p>Förlossningen är en stor livshändelse där sjukvårdens insatser är mycket viktiga både för mannen och kvinnan, men framför allt för förlossningsrädda kvinnor. Föreliggande undersökning syftade till att förstå förlossningsrädsla utifrån ett psykologiskt perspektiv, främst hur stödet och eftervården upplevs. Undersökningen baserades på en kvalitativ metod i form av intervjuer med åtta frivilliga intervjudeltagare. Alla respondenter upplevde stödet från stödverksamheten för förlossningsrädda som positivt. Samtliga upplevde ett behov av stöd i olika stor utsträckning. Faktorer som bidrog till minskad rädsla efter stödinsatser var verbalisering av oro, information, att bli tagen på allvar, positivt bemötande från personal samt att få kejsarsnittet godkänt. De som förlöstes vaginalt var mer nöjda med sin eftervård än de som förlöstes med kejsarsnitt. </p>

Förlossningen är en stor livshändelse där sjukvårdens insatser är mycket viktiga både för mannen och kvinnan, men framför allt för förlossningsrädda kvinnor. Föreliggande undersökning syftade till att förstå förlossningsrädsla utifrån ett psykologiskt perspektiv, främst hur stödet och eftervården upplevs. Undersökningen baserades på en kvalitativ metod i form av intervjuer med åtta frivilliga intervjudeltagare. Alla respondenter upplevde stödet från stödverksamheten för förlossningsrädda som positivt. Samtliga upplevde ett behov av stöd i olika stor utsträckning. Faktorer som bidrog till minskad rädsla efter stödinsatser var verbalisering av oro, information, att bli tagen på allvar, positivt bemötande från personal samt att få kejsarsnittet godkänt. De som förlöstes vaginalt var mer nöjda med sin eftervård än de som förlöstes med kejsarsnitt.

Forskning inom området missbruksvård visar att eftervård kan ha betydelse för fortsatt nykterhet/drogfrihet hos individer som varit placerade på behandlingshem. Studiens syfte är att belysa eftervård vilket görs genom att jämföra hur professionella inom tre kommuners socialtjänst uppfattar och beskriver sin kommuns arbete med eftervård och samverkan i relation till eftervård. Studien baserades på nio kvalitativa intervjuer av professionella inom socialtjänsten i sin kommun. Resultatet visade att intervjupersonerna från de tre kommunerna definierade eftervård och dess innehåll på ett liknande sätt där boende och sysselsättning spelade en stor roll. Resultatet visade även att planeringen av eftervården har brister i de tre kommunerna och att samverkan med psykiatrin fungerar dåligt i samtliga kommuner. Utifrån dessa brister föreslås framtida verksamhetsutveckling inom socialtjänsten kring nya arbetsformer när det rör planering av eftervårdsarbete samt studier och mer pedagogiska tillvägagångssätt kring kommunikation och samverkan med psykiatrin. Då det genom tidigare forskning och utvärderingar visat sig att resultaten av eftervården är otydliga föreslås vidare forskning inom området för att främst få en tydligare definition av eftervård och dess innehåll samt vilka metoder som ger bäst resultat i ett eftervårdsarbete.

Bakgrund: Sekundärprevention efter en hjärtinfarkt har som syfte att förebygga att en andra infarkt inträffar, men det har visat sig finnas brister inom programmen som påverkar deltagandet hos patienterna.Syfte: Undersöka hur sekundärpreventionen fungerat för patienterna gällande livsstilsförändringar, information och förnekelse, men även om andra faktorer kan ha påverkat. Samt hur faktorerna påverkat beslutet att delta respektive att inte delta i de olika programmen.Metod: Litteraturöversikt där totalt 11 artiklar valts ut som ansågs svara på frågeställningarna. De kvalitetsgranskades för att försäkra att de höll hög kvalitet och kunde ge ett trovärdigt resultat.Resultat: Studien visade att cirka hälften av alla patienter deltog i sekundärpreventionsprogrammen. Många patienter upplevde att de inte fått information om sin sjukdom, riskfaktorer eller sekundärprevention och bland de som fått information visade det sig att många missuppfattat informationen. Det visade sig att många tillfrågade patienter inte kunde återge sina riskfaktorer eller annan information om hjärtinfarkten. Brist på information eller missuppfattningar ledde till att patienterna visade på bristande motivation till livsstilsförändringar och deltagande i sekundärpreventionen. En anledning till att informationen inte togs upp av patienterna visade sig bero på förnekelse kring sjukdomen.Slutsats: Informationsbrist var grunden till att sekundärpreventionen inte haft avsedd effekt. Ytterligare forskning krävs inom området då sekundärpreventionen innefattar många aspekter som behövs granskas noggrannare.

<p>Ruptur av analsfinktern, så kallad sfinkterruptur, är en allvarlig komplikation vid vaginal förlossning. Eftervård och uppföljning av de kvinnor som drabbats av sfinkterruptur är viktig då komplikationer i efterförloppet kan ge besvär.</p><p>Syftet med denna studie var att beskriva förekomsten av sfinkterruptur vid vaginal förlossning samt kartlägga den eftervård och uppföljning som erbjuds dessa kvinnor på landets förlossningskliniker. Ett annat syfte var att göra en tvåårsuppföljning och jämföra resultat med en tidigare studie från 2005. Metoden var deskriptiv och jämförande, med en kvantitativ ansats. En enkät skickades till samtliga Sveriges förlossningskliniker (n=47). Svarsfrekvensen var 80,9% (n=38). Resultatet visar att förekomsten av sfinkterruptur hos kvinnor vid vaginala förlossningar var totalt 3,0% (0,9%-6,5%) i Sverige 2006.</p><p>Resultatet visade att de vanligaste eftervårdsmetoderna efter sfinkterruptur var användande av bulkmedel och paraffin. Efterkontroll av sfinkterrupturen gjordes på samtliga kliniker (n=38). Ytterligare uppföljning utfördes på hälften av klinikerna (n=18). ). PM (promemoria) för handläggning av sfinkterruptur fanns utarbetat på 32 av 38 kliniker. Den vanligaste orsaken till sfinkterruptur ansågs vara förlossning med sugklocka. I jämförelsen med tidigare studie var det ingen skillnad i eftervårdsmetoder. Däremot var det en skillnad i uppföljning. Färre kliniker gjorde en uppföljning av sfinkterrupturen i denna studie än i studien för två år sedan.</p><p>Slutsatsen var att det är viktigt att fortsätta upprätthålla en god eftervård och uppföljning för kvinnor med sfinkterruptur för att undvika långvariga problem för kvinnan.</p>

Ruptur av analsfinktern, så kallad sfinkterruptur, är en allvarlig komplikation vid vaginal förlossning. Eftervård och uppföljning av de kvinnor som drabbats av sfinkterruptur är viktig då komplikationer i efterförloppet kan ge besvär. Syftet med denna studie var att beskriva förekomsten av sfinkterruptur vid vaginal förlossning samt kartlägga den eftervård och uppföljning som erbjuds dessa kvinnor på landets förlossningskliniker. Ett annat syfte var att göra en tvåårsuppföljning och jämföra resultat med en tidigare studie från 2005. Metoden var deskriptiv och jämförande, med en kvantitativ ansats. En enkät skickades till samtliga Sveriges förlossningskliniker (n=47). Svarsfrekvensen var 80,9% (n=38). Resultatet visar att förekomsten av sfinkterruptur hos kvinnor vid vaginala förlossningar var totalt 3,0% (0,9%-6,5%) i Sverige 2006. Resultatet visade att de vanligaste eftervårdsmetoderna efter sfinkterruptur var användande av bulkmedel och paraffin. Efterkontroll av sfinkterrupturen gjordes på samtliga kliniker (n=38). Ytterligare uppföljning utfördes på hälften av klinikerna (n=18). ). PM (promemoria) för handläggning av sfinkterruptur fanns utarbetat på 32 av 38 kliniker. Den vanligaste orsaken till sfinkterruptur ansågs vara förlossning med sugklocka. I jämförelsen med tidigare studie var det ingen skillnad i eftervårdsmetoder. Däremot var det en skillnad i uppföljning. Färre kliniker gjorde en uppföljning av sfinkterrupturen i denna studie än i studien för två år sedan. Slutsatsen var att det är viktigt att fortsätta upprätthålla en god eftervård och uppföljning för kvinnor med sfinkterruptur för att undvika långvariga problem för kvinnan.

The purpose of this study is tounderstand the approach that the staff who works in the aftercare for juvenileoffenders have to the organizational structure in the organization they workin. SiS is the authority which is taking care of the juvenile offenders if theybeen sentence to closed youth institutional care, when they are done it is thesocial service were the adolescent live which is responsible for the aftercare.This is decided by the law since 1999, if a young person between 15 and 17commit a serious crime, they can be sentenced to closed youth institutionalcare. The interest for this study was the aftercare and what possibleparticipant was involved in the aftercare for this young people. By looking upearlier research in the area and doing six different interviews with bothsocial workers, staff on the SiS-institution and an organization for ex convictthe purpose was examines. To analyze the interviews the theory called newinstitutionalism was used. The study shows that aftercare is individual and notall of these young people need aftercare but if it is going to work the firstcondition is that the adolescent him/herself want to have support by socialservice. Another condition is that SiS and social service have a goodcooperation with each other, the adolescent, the family and other importantparticipant. Everything in the care for these young people has to be individualbecause no one is the same, everyone has their own needs and limits. The studyalso shows that the staff has a different approach to the organizationalstructure, depending on which organization they work in and what position theyhave in the organization. The most common approach in this study was that theyhave to do their job to fix these young people, but they always have tostruggle to that fact that it is other people who set the law and the rulesthat they are going work from.

Syftet med den här studien var att undersöka hur ungdomarna som varit placerade i vård enligt SoL eller LVU upplever att det gått att lämna vård för att klara ett självständigt liv som vuxen och vad som har varit viktigt för dem. Fokusen har varit på deras relationer och stöd de haft och vilka skydds- och riskfaktorerna som kommer fram i deras livsberättelser. Studien har genomförts med en kvalitativ metod och genom semistrukturerade intervjuer med 4 ungdomar som varit placerade och där vård upphört och där de inte flyttat hem till de biologiska föräldrarna. De teoretiska perspektiven har varit anknytningsteorin för att se deras relationer och resilience för att se skydds- och riskfaktorer. Resultaten visar på att det finns gemensamma skyddsfaktorer i ungdomarnas berättelser, bland annat har alla ungdomarna haft stödjande relationer till vuxna och jämnåriga.

Bakgrund: Trauma är ett globalt folkhälsoproblem. Av de 55 miljoner människor som avled år 2013, dog 4,8 miljoner av trauma. Världens sjukvårdsresurser vid trauma är inte jämnt fördelade, likaså överlevnadschanserna efter att ha varit med om ett trauma. Vad som är vitt känt i Sverige finns inga nationella riktlinjer rörande uppföljande eftervård för traumapatienter. Tidigare kvantitativa studier inom området visade att 20% av deltagande traumapatienter hade posttraumatiska stressymptom ett halvår efter utskrivning och hälften av dem led av psykiska besvär och en lågt skattad livskvalitet. Som sjuksköterska kan man möta dessa patienter överallt i vården. Kunskap om deras upplevelser är därför viktigt för att bättre kunna möta deras behov. Syfte: Syftet är att undersöka patienters upplevelser av livet efter ett livshotande trauma. Metod: En litteraturstudie, vars resultat baseras på åtta kvalitativa vetenskapliga artiklar från tre olika databaser. Resultat: Den slutliga sammanställningen av artiklarna resulterade i tre teman; Livet utan den gamla identiteten, Behovet av stöd och Vägen till den nya vardagen. Slutsats: Resultatet påvisade att patienterna upplevde att de i samband med traumat tappade en del av sin identitet och att detta stundtals var emotionellt svårt. I de svåra emotionella stunderna och övergången till sin nya identitet värdesatte de stödet de fick från nära och kära. Patienterna menade dock att mer professionellt uppföljande stöd från vården hade varit värdefullt och att de efter traumat kände sig utlämnade till det nya livet.

Målet för eftervården är att den nyblivna modern skall få vara tillsammans med sitt sjuka nyfödda barn och utifrån behov få stöd, råd och omvårdnad av barnmorskan. När det uppstår ett avancerat vårdbehov hos barnet efter förlossningen separeras i dag modern och barnet på de flesta sjukhus i Sverige. Detta ses av många som oundvikligt eftersom mor och barn kräver vård inom olika verksamheter. Det finns dock flera vinster med att inte separera mor och barn efter förlossningen såsom minskad stress hos modern och mindre påverkan på hennes anknytning till barnet efter förlossningen. Förutom olika vårdrutiner som förhindrar separation är den fysiska vårdmiljön avgörande för en tidig känslomässig närhet vilket i sig har betydelse för barnets hälsa och utveckling. Få studier beskriver mödrars erfarenhet av att få eftervård i samma lokaler, som sitt sjuka nyfödda barn, på en neonatalavdelning. Syftet med denna studie var att undersöka mödrars erfarenheter av att ha fått sin eftervård i samma lokaler som sitt sjuka nyfödda barn som vårdas på en neonatalavdelning. En deskriptiv tvärsnittsstudie valdes som metod. Data insamlades med hjälp av en enkät med kvantitativ och kvalitativ del. En postenkät skickades ut till 200 mödrar som hade varit inskrivna i samband med att modellen för samvård infördes på det sjukhus där de vårdats efter förlossningen. Resultatet av det insamlade data analyserades med hjälp av deskriptiv statistik. Kvalitativa data bestod av fritextsvar som kategoriserades och summerades. Antalet mödrar som svarade på enkäten var 86 vilket motsvarade en svarsfrekvens på 43 procent. Resultatet visade att 92 procent av dem som svarade på enkäten var nöjda med eftervården. Av mödrarna hade 86 procent fått sitta med sitt barn hud-mot-hud så mycket som de önskat och 79 procent hade fått möjlighet att vara delaktiga i sitt barns omvårdnad i den utsträckning de hade velat när barnet vårdades på IVA-sal. Sjuttionio procent angav att de hade fått tillräcklig uppföljning efter förlossningen och 86 procent hade fått det stöd de ansåg sig behövt för egen del. Att de fått kontakt med barnmorska inom rimlig tid efter förlossningen rapporterade 84 procent och färre än häften (48 %) hade fått möjlighet till en genomgång av sin förlossning med barnmorska. Brist på information avseende tidig bröststimulering rapporterades, 51 procent angav att de hade erhållit tillräckligt med information. Tillräckligt utrymme att samtala kring frågor/tankar om sin eftervård uppgav 53 procent av mödrarna. Tre kategorier framkom i analysen av varför modern inte kunnat vara delaktig i vården av sitt barn inom det första dygnet: Moderns tillstånd; Barnets tillstånd; Annan orsak. Fyrtiofyra informanter lämnade fritextsvar under övriga synpunkter, fyra kategorier framkom: otydlighet och avsaknad av eftervård, information och andra negativa synpunkter samt positiva upplevelser. Slutsatsen av föreliggande studie är att mödrarna till största delen hade positiva erfarenheter av att få sin eftervård på en neonatalavdelning tillsammans med sitt sjuka nyfödda barn. Möjliga utvecklingsområden för att förbättra vården är tydligare informationen om tidig bröststimulering, rutiner för uppföljning av förlossningen, möjlighet att samtala kring sin eftervård och att tydliggöra barnmorskans roll i vården. Ytterligare studier behövs för att ta fram kunskap som kan användas i vården gällande samvårdsmodellen på en neonatalavdelning.