Av artikel 6 Europakonventionen (EKMR) följer att den som är anklagad för brott har rätt att vara tyst och inte belasta sig själv. På så sätt tillgodoses den enskildes intresse av att inte behöva medverka till utredningen av den egna brottsligheten. Samhället har å andra sidan ett intresse av att rättskipning och lagföring sker effektivt så att straffsystemets brottspreventiva syfte upprätthålls. Ett sätt att säkerställa att så sker är att upprätta verktyg som lockar den enskilde, utredningsincitament, till att medverka i utredning av det egna brottet. Ett exempel i gällande rätt utgörs av 29:5 p 5 BrB som ger rätten möjlighet att utdöma ett lindrigare straff vid utredningsmedverkan. Beslut om strafflindring tas i dessa fall vid huvudförhandling av rätten. I betänkandet Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg  framfördes förslag om att införa möjlighet för åklagaren att fatta beslut redan under förundersökningen om att utfästa ett högsta straff i utbyte mot den enskildes utredningsmedverkan. Förslaget lades fram i svensk rätt år 2019 men har inte föranlett proposition. En utfästelse om ett högsta straff förutsätter att den misstänkte och åklagaren har en överläggning under förundersökningen där den misstänkte informeras om möjligheten att ingå en sådan överenskommelse med åklagaren. Utfästelsebeslutet innebär att åklagaren yrkar på ett straff som, likt ett tak, förhindrar rätten att utdöma svårare påföljd än åklagaren yrkat. Idén om utfästelsebeslut innebär därmed att (1) en överenskommelse kan ske mellan den misstänkte och åklagaren under förundersökningen samt att (2) det av åklagaren fattade beslutet om utfästelse binder rätten likt ett tak. Utredningsincitament och övriga förfaranden som syftar till att effektivisera den straffrättsliga processen är tillåtna förutsatt att de är förenliga med rätten till en rättvis rättegång, artikel 6. En analys av det rättsliga utrymme konventionen ger den svenska lagstiftaren är därmed nödvändig. Detta arbete behandlar rätten att vara tyst och rätten att inte belasta sig, artikel 6. Dessa garantier aktualiseras vid utfästelsebeslut då det förutsätter en överläggning mellan den enskilde och åklagaren i syfte att informera den enskilde om möjligheten och sondera terräng för överenskommelse. Utredningsmedverkan vid utfästelsebeslut resulterar således, till skillnad från medverkan enligt 29:5 p 5, i att den enskilde i större utsträckning försätts i en förhandlingsposition gentemot åklagaren. Den förändring förslaget innebär på det straffrättsliga området föranleder även ett behov att se hur ändringen passar in i det befintliga straffsystemet.

Swedish environmental law stipulates an extensive obligation to provide information to regulatory authorities. This obligation can also be combined with different penalties. This is concerning in cases where an individual has committed a crime. On one hand the refusal to provide information might result in penalties, on the other hand the individual risks self-incrimination. Thus, the obligation to provide information in Swedish environmental law raises a fundamental problem in procedural law, namely the contradiction between efficiency and procedural safeguards. A reasonable balance is required between the two interests. How this balance is to be made, however, is neither stated in law nor in the legal literature. The aim of this paper is therefore to analyse if the obligation to provide information in Swedish environmental law violates the right against self-incrimination. To achieve the purpose of the paper, the applicable law must initially be determined. The legal situation is described by mapping, systematizing, and interpreting relevant sources of law. These sources are mainly Swedish law, legislative history, case law and legal literature. The material is assigned a decreasing value in the order as just mentioned, where law is given the highest value. The analysis also includes some material that traditionally does not fall into any of the mentioned categories. This material is assigned a value after an assessment of its quality. Furthermore, the paper takes an internal comparative perspective since Swedish rules are compared with each other. The paper shows that the right against self-incrimination includes both a right to be silent and a right to be passive. Furthermore, the right only becomes relevant when someone is accused of a crime, as stated in article 6 of the European Convention on Human Rights. However, the paper reveals that it is possible for someone to be accused of a crime in Swedish environmental law, and thereby the right against self-incrimination is actualised. Moreover, it is concluded that the very existence of the environmental law's obligation to provide information does not conflict with the right against self-incrimination. However, there is a risk of violation in individual cases. At present, Swedish law does not allow authorities to combine an injunction with fines when it can be suspected that a crime has been committed. However, there is no legislation regarding the other penalties available to the authorities, even though these penalties can be equated with fines in many cases. In conclusion the paper indicates that the obligation to provide information in Swedish environmental law risks conflicting with the right against self-incrimination in individual cases. This is mainly the case when the obligation is combined with a penalty and there is a suspicion of crime.