Efter finanskrisen år 2008 identifierade EU-kommissionen allvarliga brister i MiFID I som tidigare reglerade finansmarknaden. Det i kombination med den ständigt växande värdepappersmarknaden gjorde att EU såg behovet av ett mer ingående regelverk som kunde appliceras på den allt mer komplexa finansmarknaden. Därmed tillkom regelverket MiFID II och MiFIR som ersatte MiFID I och som bland annat innebar ett starkare investerarskydd. Uppsatsens syfte är att granska och analysera konsumentskyddet vid investeringsrådgivning och finansiell rådgivning. Uppsatsen är skriven utifrån ett konsumentperspektiv, vilket således innebär att uppsatsens fokus är rådgivarens förpliktelser gentemot konsumenterna vid rådgivning. Vi kommer att granska de förpliktelser och krav som tillkommit investeringsrådgivare genom MiFID II och som resulterade i en omarbetning av Lag (2007:528) om värdepappersmarknaden. Vi kommer även granska det konsumentskydd som tillhandahålls vid finansiell rådgivning till konsumenter och som regleras av rådgivningslagen. Uppsatsen kommer utöver det behandla den alternativa finansieringsformen gräsrotsfinansiering. Sammantaget anser vi att MiFID II har inneburit ett utökat konsumentskydd. Rådgivarnas förpliktelser gentemot konsumenterna har ökat, vilket således enligt vår åsikt bör innebära att konsumentskyddet har stärkts. Det kan dock ifrågasättas om den ekonomiska påverkan och arbetsbördan som det innebär för aktörerna att underkasta sig kraven kan ställas gentemot syftet med harmoniseringen på finansmarknaden. Förmedling av gräsrotsfinansiering är ännu ett oreglerat område, vilket enligt vår åsikt innebär att det finns ett bristande investerarskydd. Uppsatsen kommer att redogöra för de fyra olika formerna som gräsrotsfinansiering kan förekomma i, och analysera behovet av lagstiftning.

Digitala hjälpmedel syns idag inom flera områden på den finansiella marknaden och ett av dessa hjälpmedel är den tjänst som flera banker och andra institut benämner som sparrobot. Syftet med funktionen är att förenkla tillvägagångssättet för konsumenter vid sparande i finansiella instrument. De sparrobotar som valts att belysas i denna uppsats hjälper konsumenten att välja ett investeringsalternativ utifrån svar på förprogrammerade frågor om risk och tidshorisont för placeringen samt den månatliga summa som konsumenten är beredd att avsätta till sparandet. För finansiell rådgivning till konsumenter gäller rådgivningslagen (2003:862) som exempelvis reglerar skadeståndsansvaret i de fall konsumenten råkat ut för vårdslös rådgivning avseende finansiella instrument. Lagen infördes år 2003 eftersom det då fanns ett behov av reglering av rådgivningen på den finansiella marknaden och att stärka konsumentskyddet. Bristen på reglering på den finansiella marknaden har även senare åtgärdats genom EU:s direktiv MiFID II avseende värdepappersmarknaden som införlivades i svensk rätt genom lag (2007:528) om värdepappersmarknaden. Gemensamt för all reglering på området är syftet att konsument- skyddet ska stärkas och transparensen på den finansiella marknaden ska öka. Det finns två typer av finansiell rådgivning, investerings- och placeringsrådgivning. Den största skillnaden är att investeringsrådgivning regleras i lagen om värdepappersmarknaden medan placeringsrådgivning är ett bredare begrepp, vilket rådgivningslagen reglerar. Beroende på vilken aktör som tillhandahåller tjänsten sparrobot kan rådgivningsslaget skilja sig, det kan till exempel röra sig om både investeringsrådgivning men också fondförvaltning enligt lag (2004:46) om värdepappersfonder. Beroende på vilken typ av rådgivning som ges gäller olika normer och skyldigheter, dock blir skadeståndsbestämmelserna i rådgivningslagen tillämpliga i samtliga fall. Trots att skadeståndsbestämmelserna borde kunna tillämpas på samma sätt vid rådgivning via en sparrobot som vid råd från en fysisk finansiell rådgivare problematiseras rådgivningsförhållandet vilket diskuteras i analysen.