Ansvarsfördelningen vid den abstrakta feltypen konkreta fel, har sedan länge skett med utgångspunkt i köparens undersökningsplikt. Praxis har dock i och med NJA 2007 s 86 gått ifrån denna huvudregel, när HD valde att ålägga säljaren en upplysningsplikt, i strid med de uttalanden som gjordes i förarbetena vid 1990 års lagändring av jordabalken. Rättsfallet har mot bakgrund av detta, blivit starkt kritiserat från flera håll. Vi har i vårt arbete valt att pröva de systematiska argument som HD lägger fram i sina domskäl, för att se huruvida den upplysningsplikt som HD införde i nyss nämnda avgörande, skulle gå att tillämpa på andra feltyper än de som var föremål för prövning i målet. Således har vi i vår uppsats även prövat prejudikatets räckvidd, och huruvida den kritik som riktats mot avgörandet, kan anses vara korrekt. Den systematiska prövning som vi har genomfört, har grundat sig i att försöka utreda tillämpligheten av säljarens upplysningsplikt på dels rådighetsfel enligt 4 kap 18 § JB, och dels på fel enligt 11 kap 64 § PBL. Vi har därefter fört ett resonemang avseende lämpligheten av att ålägga säljaren en upplysningsplikt för nyss nämnda feltyper. Vi har funnit flertalet argument som talar för att ålägga en säljare upplysningsplikt, men i slutändan har det blivit en diskussion grundat på rättsosäkerheten. Denna diskussion har framförallt speglat det moment av osäkerhet som uppstår, när man frångår ansvarsfördelningen om köparens undersökningsplikt, som så länge varit vedertagen i svensk rätt.