Detta arbete handlar om en relativt ny profession på den svenska arbetsmarknaden, men desto större utomlands, nämligen sonografer. För att som röntgensjuksköterska kunna arbeta som sonograf i Sverige krävs vidareutbildning inom medicinskt ultraljud. Efter avklarad utbildning får sonografen utföra ultraljudsundersökningar på egen hand och dessutom genomföra den preliminära granskningen av undersökningen. Med ökad läkarbrist och ökade krav på mer radiografisk utredning är sonografen en resurs som kan avlasta radiologen och dom radiologiska klinikerna. Arbetet har utformats som en systematisk litteraturstudie med syftet att jämföra sonografers förmåga gällande bedömning och utlåtande gentemot radiologer och andra specialistläkare inom ultraljudsundersökningar. Författarna har sökt artiklar och studier om ämnet i flertalet databaser med hjälp av olika sökord som kan relateras till syftet. Studier och artiklar har sedan valts ut och kvalitetsgranskats för att värdesätta dess trovärdighet.  Resultatet presenteras i två olika tabeller utefter två olika metoder. Sammanlagt inkluderades 13 stycken artiklar i resultatet, dessa var utförda utanför Sveriges gränser, i länder där sonografen är ett vanligt inslag i vården. Resultatet visar att sonografer håller en hög kvalité gällande bedömning och utlåtande efter utförd ultraljudsundersökning. Med hänsyn till ökad läkarbrist motiverar resultatet ökad diskussion om sonografers användningsområden och yrkesroll inom svensk sjukvård.

Titel: Röntgensjuksköterskans upplevelse av att arbeta med externa granskare under jourtid Syfte: Att undersöka hur röntgensjuksköterskan upplever arbetet med externa granskare under jourtid. Material och metod: Sex stycken röntgensjuksköterskor från två olika sjukhus i mellansverige intervjuades under perioden januari till mars 2017. Inklusionskriterierna för studien var minst två års erfarenhet av yrket samt minst ett års erfarenhet av att arbeta med externa granskare under jourtid. Tillstånd från verksamhetschefer och samtycke från informanterna erhölls innan studien startade. Data samlades in genom en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer bestående av öppna frågor. Den insamlade datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim & Lundman. Intervjuerna transkriberades och lästes igenom flera gånger. Därefter identifierades meningsbärande enheter och dessa kondenserades till koder. Genom koderna kunde kategorier och subkategorier identifieras. Resultat: I resultatet framkom fyra kategorier; Teleradiologi – tekniska aspekter, externa granskare jämfört med radiolog på plats, kommunikation och röntgensjuksköterskans kompetenser och egenskaper med tillhörande subkategorier. Konklusion: Informanterna upplever att det tar längre tid att kommunicera med externa granskare (EG) i jämförelse med att ha en radiolog på plats som kan ge svar direkt när röntgensjuksköterskan (RSS) är i behov av vägledning och snabba svar. I kommunikationen upplevs det också finnas språkbarriärer samt bristande kunskap, speciellt hos de sekreterare som tar emot samtal hos EG. Detta leder till frustration och blir ofta ett hinder i akuta situationer då RSS vill prata med en radiolog direkt. Under jourtid upplever RSS att denne får ta ett ökat ansvar samtidigt som förmågan att ta egna initiativ och beslut måste finnas. RSS upplever ingen förändring av bildkvalitén på de bilder som skickas i arbetet med EG. Informanterna upplevde i helhet att arbetet med EG fungerar bra och tillfredsställande under förutsättningarna att tekniken fungerar som den ska samtidigt som arbetsflödet inte ökar för mycket.

Titel: Röntgensjuksköterskans upplevelse av att arbeta med externa granskare under jourtid Syfte: Att undersöka hur röntgensjuksköterskan upplever arbetet med externa granskare under jourtid. Material och metod: Sex stycken röntgensjuksköterskor från två olika sjukhus i mellansverige intervjuades under perioden januari till mars 2017. Inklusionskriterierna för studien var minst två års erfarenhet av yrket samt minst ett års erfarenhet av att arbeta med externa granskare under jourtid. Tillstånd från verksamhetschefer och samtycke från informanterna erhölls innan studien startade. Data samlades in genom en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer bestående av öppna frågor. Den insamlade datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim & Lundman. Intervjuerna transkriberades och lästes igenom flera gånger. Därefter identifierades meningsbärande enheter och dessa kondenserades till koder. Genom koderna kunde kategorier och subkategorier identifieras. Resultat: I resultatet framkom fyra kategorier; Teleradiologi – tekniska aspekter, externa granskare jämfört med radiolog på plats, kommunikation och röntgensjuksköterskans kompetenser och egenskaper med tillhörande subkategorier. Konklusion: Informanterna upplever att det tar längre tid att kommunicera med externa granskare (EG) i jämförelse med att ha en radiolog på plats som kan ge svar direkt när röntgensjuksköterskan (RSS) är i behov av vägledning och snabba svar. I kommunikationen upplevs det också finnas språkbarriärer samt bristande kunskap, speciellt hos de sekreterare som tar emot samtal hos EG. Detta leder till frustration och blir ofta ett hinder i akuta situationer då RSS vill prata med en radiolog direkt. Under jourtid upplever RSS att denne får ta ett ökat ansvar samtidigt som förmågan att ta egna initiativ och beslut måste finnas. RSS upplever ingen förändring av bildkvalitén på de bilder som skickas i arbetet med EG. Informanterna upplevde i helhet att arbetet med EG fungerar bra och tillfredsställande under förutsättningarna att tekniken fungerar som den ska samtidigt som arbetsflödet inte ökar för mycket.

Bakgrund: Antalet datortomografiundersökningar (DT-undersökningar) har ökat kraftigt i Sverige och den kollektiva stråldosen till befolkningen blir allt högre. DT-undersökningar av buken är en av de undersökningarna som ger högst stråldos till patienten, därför är det viktigt att de endast görs när det krävs för att ställa diagnos. Därmed kan det vara relevant att undersöka huruvida antalet undersökningar också lett till ökat antal patologiska fynd hos patienter. Syfte: Undersöka hur många akuta DT-undersökningar med intravenös kontrast av buken som gjordes vid två sjukhus och hur stor andel av dessa som påvisade patologiska fynd. Metod: För att besvara syftet gjordes en kvantitativ retrospektiv studie där röntgenremisser och röntgensvar från mars 2013, mars 2018 och mars 2023 analyserades. Resultat: Antalet akuta DT-bukundersökningar med intravenös kontrast har ökat vid sjukhusen med i genomsnitt 49,5% mellan 2018–2023. Den mest markanta ökningen sågs i åldrarna 50–80 år. Vid Sjukhus 1 hade andelen fynd ökat från 57,5% i mars 2013 till 72,4% i mars 2023, samtidigt som andelen fynd vid Sjukhus 2 i stället minskat från 54% i mars 2018 till 46,3% i mars 2023. De vanligaste fynden vid de två sjukhusen var ileus/subileus, appendicit och kolecystit/gallsten/vidgade gallvägar. Könsfördelningen visade att något fler kvinnor än män genomgick akut DT buk med iv. kontrast, (Sjukhus 1: 54% kvinnor och Sjukhus 2: 55% kvinnor). Slutsatser: Det har vid båda sjukhusen skett en ökning av antalet undersökningar men utvecklingen av andelen fynd har gått i två olika riktningar. De vanligaste patologiska fynden som görs skulle kunna ställas med hjälp av andra modaliteter med låg eller ingen stråldos, såsom konventionell röntgen eller ultraljud. Ökningen av antalet akut DT-buk med iv. kontrast har medfört en ökad arbetsbelastning för röntgensjuksköterskor.