Uppsatsen undersöker hur en religiös föreställningsvärld framställs och vill övertyga i den moderna berättelsen Ödehuset av William Paul Young. Detta kontrasteras mot en klassisk berättelse från 1678, Kristens resa av John Bunyan. Analysen utgår från ett narrativt perspektiv där handling, karaktärer och miljö är viktigaste begrepp för att ge metaforerna kontext. I narrativet finns peripetier – vändpunkter – som utgör undervisningen om föreställningsvärlden. Metaforerna kring dessa analyseras utifrån en trestegsmetod som innehåller sortering, generell och kontextuell analys. Metaforerna analyseras också med hjälp av metaforteori om riktningar, jämförelse med objekt, och kulturell prioritering. Resultatet visar en förskjutning i det metaforiska språket som betonar miljön, ”kvinnliga” uttryckssätt, och individualism. Metaforerna kategoriseras i natur och riktning och vill anknyta till det jordnära och till ett positivt växande som har med kärlek och inre mognad att göra. Till skillnad från det äldre metaforspråket är de inte heller så explicit knutna till Bibeln.