Uppsatsen undersöker hur en religiös föreställningsvärld framställs och vill övertyga i den moderna berättelsen Ödehuset av William Paul Young. Detta kontrasteras mot en klassisk berättelse från 1678, Kristens resa av John Bunyan. Analysen utgår från ett narrativt perspektiv där handling, karaktärer och miljö är viktigaste begrepp för att ge metaforerna kontext. I narrativet finns peripetier – vändpunkter – som utgör undervisningen om föreställningsvärlden. Metaforerna kring dessa analyseras utifrån en trestegsmetod som innehåller sortering, generell och kontextuell analys. Metaforerna analyseras också med hjälp av metaforteori om riktningar, jämförelse med objekt, och kulturell prioritering. Resultatet visar en förskjutning i det metaforiska språket som betonar miljön, ”kvinnliga” uttryckssätt, och individualism. Metaforerna kategoriseras i natur och riktning och vill anknyta till det jordnära och till ett positivt växande som har med kärlek och inre mognad att göra. Till skillnad från det äldre metaforspråket är de inte heller så explicit knutna till Bibeln.

Det övergripande syftet i denna uppsats har varit att undersöka hur författare på 2010-talet från en ekumenisk huvudfåra i Sverige och Sydafrika förmedlar hopp till sina läsare. Utifrån två delvis kompletterande teorier om kristet hopp har jag format en teoretisk modell om ansvarsfullt hopp som tillsammans med frågeställningar utgjort ett analysredskap i läsningen av mitt källmaterial. Källmaterialet har utgjorts av uppbyggelselitteratur skriven av fyra författare, i Sverige respektive Sydafrika. Studiens frågeställningar var: på vilka sätt beskriver författarna hopp, vilka praktiker av hopp förordas, hur förhåller sig författarna till utmaningar i sina respektive kontexter?  Baserat på tron på Jesus uppståndelse så utgör hoppet en kärna i kristen tro. Många teologer, ekumeniska organisationer och kyrkliga företrädare har mot bakgrund av detta skrivit om kristet hopp. Många har även betonat betydelsen av kristet hopp i att möta samtida utmaningar. Vissa anser till och med att det kristna hoppet är nödvändigt för att möta dessa svårigheter. Min studies viktigaste bidrag har varit att kasta ljus över hur detta kristna hopp förmedlas i praktiken. I min studie har jag inspirerat till interkulturell teologi genom att jag utforskat olika sätt att förmedla kristet hopp i olika kulturella kontexter, jag har resonerat kring globala utmaningar såväl som svårigheter inom länder och satt kontextuell teologi om hopp i dialog med andra tolkningar av hopp. Jag har funnit att författarnas delvis kontextbundna, delvis gemensamma sätt att förmedla kristet hopp i uppbyggelselitteratur kan inspirera till interkulturell teologi om kristet hopp som svarar an på samtida gemensamma utmaningar. Min studie har därmed bidragit med ny teologisk forskning och kompletterar även forskning inom andra akademiska discipliner om hopp. Studien har dessutom bidragit till utvecklingen av en interkulturell teori om kristet hopp, som förhoppningsvis kan utgöra underlag för fortsatta studier.