Syftet med denna studie är att undersöka hur Japan framställs i svenska resereportage och huruvida framställningssättet har förändrats över tid. För att besvara dessa frågor har jag valt ut två resereportage om Japan ur resemagasinet Vagabond, ett från 1990 och ett från 2010, och utfört en språkvetenskaplig textanalys utifrån Hellspong och Ledins textanalysmodell. Jag fokuserar främst på den ideationella aspekten av textstrukturen, men även andra aspekter, såsom textens kontext och interpersonella struktur, kompletterar analysen. Min första slutsats är att reportagen som jag undersökt framställer Japan som ett annorlunda, otillgängligt och obegripligt land. Detta gäller framför allt reportaget från 1990, men även det från 2010 om än i mindre utsträckning. Detta görs på flera sätt: framhävningen av ett motsatsförhållande mellan svenskar och japaner, framhävningen av otillgänglighet och obegriplighet genom beskrivningen av skribenten som maktlös nybörjare, kollektiva uttryck såsom ”japaner” som förstärker intrycket av en anonym folkmassa, ett utifrånperspektiv, osv. På så sätt framstår Japan som motsatsen till den ”normala” värld som ”vi svenskar” lever i. Det här motsatstänkandet är förknippat med postkolonialism och orientalism. Min andra slutsats är att framställningen av Japan har blivit mer nyanserad i reportaget från 2010, jämfört med det från 1990. Oppositionen mellan ”vi” och ”dem” är svagare; värdeord och kollektiva uttryck är mer sällsynta; intrycket av otillgänglighet och obegriplighet har försvagats i och med att skribenternas nybörjarintryck har minskat.