Den traditionella retributiva rättvisan hävdar att rättvisa uppnås när den gärningsperson som har brutit mot lagen bestraffas. Denna process äger vanligtvis rum genom en rättegång där staten först bedömer om gärningspersonen är skyldig till brott och därefter utdömer en straffpåföljd som anses proportionerlig till brottets allvarlighetsgrad. Retributiv rättvisa ses av många som den enda vägen till rättvisa efter ett begånget brott, men sällan beaktas huruvida brottsoffret verkligen känner sig tillfredsställt efter att rättegångsprocessen har avslutats och straffet har verkställts. Reparativ rättvisa, till skillnad från retributiv rättvisa, fokuserar på att läka de skador som uppstått till följd av ett brott genom att låta de inblandade parterna själva bestämma hur denna läkningsprocess ska ske. Reparativ rättvisa förespråkar att gärningspersonen och brottsoffret möts och pratar om brottet och dess konsekvenser för att kunna läka och utvecklas. I Sverige har reparativ rättvisa integrerats genom medlingslagen, vilken fungerar som ett komplement till den vanliga rättsprocessen. Medlingslagen ger gärningspersoner och brottsoffer möjligheten att delta i en medling ledd av en neutral medlare. Målet med medlingen är att gärningspersonen ska få ökad insikt om konsekvenserna av brottet och att brottsoffret ska kunna bearbeta sin upplevelse. Genom medlingen strävar man efter att minska de negativa konsekvenserna av brottet. Särskild vikt lades på medlingslagen i samband med ungdomsbrott, och det är idag obligatoriskt för kommunerna att erbjuda medling till unga lagöverträdare. Trots Sveriges försök att införa reparativa värderingar i det annars retributiva rättssystemet har antalet medlingar minskat över tiden. Problemområden i medlingslagens praktiska utformning identifierades av myndighetsundersökningar, men trots dessa upptäckter vidtogs inga åtgärder för att förbättra förfarandet. Dessa problemområden försvårar givetvis medlingslagens möjlighet att integrera reparativa inslag i Sverige, vilket i sin tur resulterar i att unga lagöverträdare, som ansågs särskilt gynnas av förfarandet, påverkas negativt. Denna uppsats drar slutsatsen att medlingslagens grundläggande syfte och mål överensstämde med reparativ rättvisa som teori. Dock, på grund av betydande brister i praktiken, kan inte syftena med lagen uppfyllas fullt ut. Detta resulterar tyvärr i att de reparativa värderingarna i medlingsförfarandet också brister. För att unga lagöverträdare och deras brottsoffer ska kunna gynnas av ett reparativt förfarande krävs åtgärder för de problemområden som lagen möter i praktiken. Sammanfattningsvis pekar denna uppsats på flera kritiska problemområden i medlingslagens praktiska tillämpning. Frånvaron av en nationell samordnare framstår som det mest påtagliga och övergripande problemet, vilket i sin tur påverkar andra områden. Bristen på ärenden, otillräcklig utbildning för medlare och felaktig prioritering av ärenden skapar tillsammans ett rättsosäkert klimat för unga lagöverträdare och deras brottsoffer när det gäller möjligheten till reparativ rättvisa genom medling vid brott. För att förbättra situationen krävs åtgärder som riktar sig mot dessa centrala problemområden. / Traditional putantive justice argues that justice is achieved when the offender who has violated the law is punished. This process typically takes place through a trial where the state first assesses whether the offender is guilty of the crime and then imposes a penalty considered proportional to the severity of the offense. Putantive justice is seen by many as the only path to justice after a committed crime, but rarely is consideration given to whether the victim truly feels satisfied after the trial is concluded and the punishment is executed. Restorative justice, in contrast to putantive justice, focuses on healing the harm caused by a crime by allowing the involved parties to determine how this healing process should take place. Restorative justice advocates for the offender and the victim to meet and discuss the crime and its consequences to facilitate healing and growth. In Sweden, restorative justice has been incorporated through the Mediation Act, which serves as a supplement to the regular legal process. The Mediation Act provides offenders and victims with the opportunity to participate in mediation facilitated by a neutral mediator. The goal of mediation is to enhance the offender's understanding of the consequences of the crime and to allow the victim to process their experience. Through mediation, the aim is to reduce the negative consequences of the crime. Special emphasis was placed on the Mediation Act in relation to juvenile offenses, and it is currently mandatory for municipalities to offer mediation to young offenders. Despite Sweden's attempts to introduce restorative values into an otherwise putantive legal system, the number of mediations has decreased over time. Problematic areas in the practical implementation of the Mediation Act were identified through agency investigations, but despite these findings, no measures were taken to improve the procedure. These problem areas undoubtedly hinder the Mediation Act's ability to incorporate restorative elements in Sweden, consequently negatively impacting young offenders who were supposed to benefit from the process. This essay concludes that the fundamental purpose and goals of the Mediation Act aligned with the theory of restorative justice. However, due to significant shortcomings in practice, the purposes of the law cannot be fully realized. Unfortunately, this results in deficiencies in the restorative values of the mediation process. To benefit young offenders and their victims from a restorative procedure, actions are needed to address the practical challenges encountered by the law. In summary, this essay highlights several critical problem areas in the practical application of the Mediation Act. The absence of a national coordinator emerges as the most obvious and overarching issue, subsequently impacting other areas. The lack of cases, inadequate training for mediators, and inaccurate prioritization collectively create a legally uncertain environment for young offenders and their victims regarding the potential for restorative justice through crime mediation. To improve the situation, actions targeting these central problem areas are necessary.