Dvala-predikande var ett fenomen som förekom inom extatiska väckelserörelser i Sverige och Finland vid slutet av 1700-taletoch under 1800-talet. Det var huvudsakligen kvinnor ifrån de lägre samhällsklasserna, men ibland även barn som dvalapredikade.Dessa framförde ofta sina budskap liggande i ett dvala-liknande tillstånd. I det här arbetet presenteras en av dessakvinnor, Inga Elisabeth Jansdotter, som levde i Uppland vid mitten av 1800-talet, samt det källmaterial som finns tillgängligtom henne. / Sleep-preaching was a phenomenon that occurred in the ecstatic revival movement in Sweden and Finland at the end of the1700s and in the 1800s. It was mainly women from the lower classes, but sometimes even children that was sleep-preaching.They made their messages often lying in a trance-like condition. This work will present one of these women, Inga ElisabethJansdotter, who lived in Uppland in the mid-1800s, as well as the source material available about her.

<p>Syftet med denna uppsats var att undersöka varför roparna inte kunde tiga. De uppträdde på 1840-talet och några få år framåt. Deras ropartid finns nedtecknad i en del böcker och skrifter. Det går inte att få en helt rättvis bild av dem eftersom det inte finns några nu levande ropare att intervjua. Deras bild är till stor del positivt tecknad i texterna. Det finns bara någon enstaka som blev upptecknad som lurendrejare. Det är ett projekt i Finnerödja som hjälpt till att locka fram lusten hos mig att studera dem lite djupare. Projektet använder olika beteckningar på händelser med roparna såsom ”religionskriget i Kvistbro”, ”skottet i Långbron i Finnerödja”, ”stormöte i Slottsbol” och detta ökade mitt intresse för fenomenet. Varför de inte kunde tiga har jag funnit vara beroende av tidpunkten. När de ropade mot spriten har det att göra med en stor dryckenskap som rådde. Jag har funnit att det framförallt är ungdomar och kvinnor som var ropare och att det handlade om olärda och fattiga personer. De betraktades som sjuka och man kallade dem också för "de predikosjuka". Jag har funnit olika sätt man behandlat dem på. De kom ibland i fängelse och ibland kom de under psykvård.</p>

Syftet med denna uppsats var att undersöka varför roparna inte kunde tiga. De uppträdde på 1840-talet och några få år framåt. Deras ropartid finns nedtecknad i en del böcker och skrifter. Det går inte att få en helt rättvis bild av dem eftersom det inte finns några nu levande ropare att intervjua. Deras bild är till stor del positivt tecknad i texterna. Det finns bara någon enstaka som blev upptecknad som lurendrejare. Det är ett projekt i Finnerödja som hjälpt till att locka fram lusten hos mig att studera dem lite djupare. Projektet använder olika beteckningar på händelser med roparna såsom ”religionskriget i Kvistbro”, ”skottet i Långbron i Finnerödja”, ”stormöte i Slottsbol” och detta ökade mitt intresse för fenomenet. Varför de inte kunde tiga har jag funnit vara beroende av tidpunkten. När de ropade mot spriten har det att göra med en stor dryckenskap som rådde. Jag har funnit att det framförallt är ungdomar och kvinnor som var ropare och att det handlade om olärda och fattiga personer. De betraktades som sjuka och man kallade dem också för "de predikosjuka". Jag har funnit olika sätt man behandlat dem på. De kom ibland i fängelse och ibland kom de under psykvård.