<p>Syftet med denna uppsats var att undersöka varför roparna inte kunde tiga. De uppträdde på 1840-talet och några få år framåt. Deras ropartid finns nedtecknad i en del böcker och skrifter. Det går inte att få en helt rättvis bild av dem eftersom det inte finns några nu levande ropare att intervjua. Deras bild är till stor del positivt tecknad i texterna. Det finns bara någon enstaka som blev upptecknad som lurendrejare. Det är ett projekt i Finnerödja som hjälpt till att locka fram lusten hos mig att studera dem lite djupare. Projektet använder olika beteckningar på händelser med roparna såsom ”religionskriget i Kvistbro”, ”skottet i Långbron i Finnerödja”, ”stormöte i Slottsbol” och detta ökade mitt intresse för fenomenet. Varför de inte kunde tiga har jag funnit vara beroende av tidpunkten. När de ropade mot spriten har det att göra med en stor dryckenskap som rådde. Jag har funnit att det framförallt är ungdomar och kvinnor som var ropare och att det handlade om olärda och fattiga personer. De betraktades som sjuka och man kallade dem också för "de predikosjuka". Jag har funnit olika sätt man behandlat dem på. De kom ibland i fängelse och ibland kom de under psykvård.</p>

Syftet med denna uppsats var att undersöka varför roparna inte kunde tiga. De uppträdde på 1840-talet och några få år framåt. Deras ropartid finns nedtecknad i en del böcker och skrifter. Det går inte att få en helt rättvis bild av dem eftersom det inte finns några nu levande ropare att intervjua. Deras bild är till stor del positivt tecknad i texterna. Det finns bara någon enstaka som blev upptecknad som lurendrejare. Det är ett projekt i Finnerödja som hjälpt till att locka fram lusten hos mig att studera dem lite djupare. Projektet använder olika beteckningar på händelser med roparna såsom ”religionskriget i Kvistbro”, ”skottet i Långbron i Finnerödja”, ”stormöte i Slottsbol” och detta ökade mitt intresse för fenomenet. Varför de inte kunde tiga har jag funnit vara beroende av tidpunkten. När de ropade mot spriten har det att göra med en stor dryckenskap som rådde. Jag har funnit att det framförallt är ungdomar och kvinnor som var ropare och att det handlade om olärda och fattiga personer. De betraktades som sjuka och man kallade dem också för "de predikosjuka". Jag har funnit olika sätt man behandlat dem på. De kom ibland i fängelse och ibland kom de under psykvård.

Denna undersökning behandlar den småländska predikosjukan, vilken uppkom och spreds bland den småländska allmogen år 1841-1843. Av de uppskattningsvis flera hundra fall som behandlades av läkarkåren bestod den övervägande majoriteten av kvinnor. Undersökningen är medicinhistorisk och syftar till att undersöka hur den religiösa epidemin beskrevs, förstods och 2 tolkades som en sjukdom under 1840-talet. Således utgörs undersökningens källmaterial av läkarkårens utsagor, genom bl.a. provinsialläkarrapporter och skrifter. Undersökningen har utförts med ett socialkonstruktivistiskt perspektiv i enlighet med medicinhistorikern Roy Porters teorier, och består av en kontextnära och tematiskt orienterad närläsning. Inom den tidigare forskningen har predikosjukan främst undersökts som en av 1800-talets väckelserörelser, där allmogens agerande förstås som en upprorshandling mot en ”överhet” bestående av myndigheter, prästerskap och läkarkår såväl som det borgerliga skiktet. Benämningen av fenomenet som en sjukdom, förstås i tidigare forskning endast som ett bildligt uttryck och som en del av en medveten strategi för att slå ned väckelserörelsen. Undersökningen visar att läkarkåren förstod predikosjukan just som en sjukdom och behandlade den därefter. Sjukdomsdefinition och behandlingsmetoder gjordes i enlighet med rådande medicinvetenskapliga grundantaganden. Diskursen om den småländska predikosjukan aktualiserade en rad olika för tidsperioden rådande föreställningar om kropp, själ, sjuklighet, kön och religion. Inom den medicinska förståelsen av predikosjukan inbegrep dessa föreställningar ständigt i varandra, och innebar en komplicerad sjukdomsbild vilken i hög utsträckning var både kulturellt och tidsligt betingad. / This study centers around ‘the preaching disease’ (predikosjuka), an illness which arose and spread among the peasantry in the Swedish province Småland between 1841-1843. Out of the estimated hundreds of cases treated by the medical profession, the vast majority consisted of women. The disease was quickly described as epidemic, and had strong religious connotations. The purpose of the study is to examine how this religious epidemic was described, understood and interpreted as a disease in the 1840’s. Thus, the source material consists of the accounts of the medical professionals, mainly through provincial medical reports and medical publications. The study has been carried out with a social constructivist perspective in accordance with the theories of medical historian Roy Porter, and consists of a contextual and thematically oriented close reading. In previous research, ‘predikosjukan’ has mainly been examined as one of the 19th century Christian revival movements. Here, the activities of the peasantry are understood as a rebellious act against a vaguely defined ‘power’ consisting of authorities, clergy and doctors as well as the bourgeois class. Previous research has understood the phenomenon as only a sickness by the name, as a figurative expression and as part of a conscious strategy to suppress the revival movement. This study shows that the doctors who was confronted with ‘predikosjuka’ during the 1840’s understood the phenomenon as a disease, and chose to treat it accordingly. The doctors’ definitions and medical methods were made in accordance with prevailing and fundamental medical notions of the time. The discourse about ‘predikosjuka’ encapsulated a number of different notions about body, soul, morbidity, gender and religion, all deeply entrenched in the 1840’s. Within the medical understanding of the disease, these notions constantly intertwined, which made for a complicated clinical picture, which to a large extent was both culturally and temporally conditioned.