Särskilt begåvade elever utgör ungefär 5% elevpopulationen, det här är elever som kognitivt skiljer sig från resten och som behöver uppmärksammas för att inkluderas i undervisningen. Studiens bakgrund presenterar innebörden av begreppet särbegåvning samt hur det visar sig inom matematikämnet, det dras även gränser mellan särbegåvade och högpresterande elever. Den teoretiska utgångspunkten är Vygotskijs sociokulturella perspektiv där inkludering och kommunikation står i fokus, även den proximala utvecklingszonen används som utgångspunkt. Syftet med den här studien är att undersöka vilka kunskaper och uppfattningar verksamma lärare har kring särskilt begåvade elever i lågstadiets matematik. För att ta reda på det har två forskningsfrågor utformats och sex verksamma lärare har intervjuats utifrån en kvalitativ metod. De svar som framkom under intervjuerna har analyserats utifrån nyckelord och kategorier för att få fram ett resultat. Det framkommer i resultatet att lärarna uppmärksammat en utmärkande resonemangsförmåga och stora intressen inom specifika områden som kännetecknande för en särskilt begåvad elev.  I utformningen av undervisningen visar resultatet att den främsta anpassningen som görs för de här eleverna i undervisningen är att ge dem svårare uppgifter inom aktuellt undervisningsområde. Resultatet diskuteras dels utifrån den teoretiska utgångspunkten, dels utifrån definitioner och särdrag som finns för begreppet särbegåvning. Slutsatser från studien är att det både finns utmaningar och möjligheter för elever med en särskild begåvning inom lågstadiets matematik. De kan med enkelhet anamma nya regler snabbt, se samband och bygga vidare på sina förkunskaper. Det är däremot vanligt förekommande att det handlar om en ojämn begåvningen, det vill säga att det endast visar sig inom begränsade ämnen.