Den här uppsatsen handlar om lagstiftningen Lex Veneris som trädde i kraft 1 januari 1919, vilket gjorde det straffbart att sprida vidare veneriska sjukdomar samt att man var tvungen att underkasta sig sjukvård om man var smittad. Syftet är att undersöka hur läkare har argumenterar att berättat om denna lagstiftning under 1900-talets första hälft. För att på så vis synliggöra om de fanns maktförhållanden och auktoritära strukturer mellan individen, samhället och den medicinska sfären. Genom att studera tre böcker skrivna av läkare för en bredare publik, ska jag svara på mina frågeställningar, Hur argumenterar man för Lex Veneris? Hur beskrivs individens roll? I vems intresse beskrivs lagstiftningen, individens eller samhällets? De anledningar som läkarna lägger fram bakom Lex Veneris är få, i två av böckerna legitimerar man den nya lagen genom att konstatera att de veneriska smittorna existerade, i en av böckerna beskrivs dock det första världskriget som en anledning, då det var en faktor till ökad spridning, på grund av fler tillfälliga sexuella relationer. Individens och samhällets roll är dubbel. Individens rättigheter kommer enbart i ett utbyte mot skyldigheter. Läkarna påtalar samhällsmedborgarens plikter mot samhället och att individens hälsa är en samhällsangelägenhet. Lex Veneris beskrivs som en intressefråga för både samhället och individen. Individen får en kostnadsfri sjukvård i utbyte mot underkastelse och inskränka på sin frihet, samhället får underkastelse och instiftande av normer och regler i utbyte mot att erbjuda kostnadsfri sjukvård.