Hemmasittare är ett relativt nytt fenomen som innefattar barn och ungdomar som isolerar sig i hemmet och av olika anledningar inte förmår att gå i skolan. Att vara frånvarande i grundskolan under en längre period kan orsaka konsekvenser för individen. Syftet med studien är att få en förståelse för den tvärprofessionella samverkan mellan skola, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten i arbetet med hemmasittare. Detta genom att beskriva och analysera de yrkesprofessionellas erfarenheter av handlingsutrymme inom ramen för samverkan. Detta är en kvalitativ studie där det empiriska materialet bygger på sju semistrukturerade intervjuer med yrkesprofessionella som kommer i kontakt med hemmasittare. Resultaten visar att de yrkesprofessionellas handlingsutrymme utmanar den tvärprofessionella samverkan. Faktorer som begränsar samverkan är handlingsutrymmets flexibilitet, tidsram, sekretess och otydlig ansvarsfördelning. Resultaten visar även att hemmasittare är ett nytt fenomen som leder till att det ännu inte finns en evidensbaserad metod på hur problematiken ska hanteras vilket är en begränsning. I följd med detta krävs en god kommunikation mellan aktörerna vilket även den visar sig vara bristfällig. Detta leder slutligen till långa väntetider och begränsade anpassade insatser som drabbar dagens hemmasittare. / Homesitters is a relatively new phenomenon that includes children and young people who isolate themselves at home and for various reasons are unable to go to school. The aim of the study is to gain an understanding of the cross-professional cooperation between school, children’s psychiatry, and social services in the work with homesitters. This by describing and analyzing the professionals' experiences of room for action within the framework of cooperation. This is a qualitative study where the empirical material is based on seven semi-structured interviews. The results show that the professionals' room for action challenges the collaboration between the operations. Factors that limit cooperation are the flexibility of the room for action, time frame, confidentiality, and unclear division of responsibilities. The result shows limitations with the fact that homesitters are a new phenomenon which leads to that there is not, yet any worked out template for homesitters to handle. Communication between the actors is required, which the results show today is deficient. Finally, it leads to today's homesitters suffering from long waiting times and limited customized interventions.