Syftet med studien har varit att, genom en konstruktivistisk ansats, studera hur stödet ser ut för anhöriga när en familjemedlem fallit offer för skjutvapenvåld. Studien har även en induktiv ansats i och med att det finns ett begränsat antal tidigare forskningsstudier inom detta forskningsområde. Fem semistrukturerade intervjuer utfördes med fem olika aktörer som jobbar inom två olika organisationer. De arbetar bland annat med att komma i kontakt med anhöriga. Studien genomfördes med stöd i viktimologisk forskning samt ett samhälleligt perspektiv för att kunna förstå aktörernas upplevelser av stödet. Vi valde att göra en kvalitativ innehållsanalys av det insamlade materialet. Studiens resultat visar att aktörerna upplever att stödet brister för anhöriga vars familjemedlem fallit offer för skjutvapenvåld, där begrepp inom viktimologisk forskning som idealiska offer, brottsofferstatus och sekundär viktimisering varit återkommande under analysen. Även medias konstruktion av anhöriga som sekundära offer och familjemedlemmarna som primära offer har i resultatet analyserats som en orsak till det bristande stödet. Från ett samhälleligt perspektiv har de anhöriga samt deras familjemedlemmars liv analyserats i vilken utsträckning de uppfattas som sörjbara liv. Ett icke erkänt liv är ett icke sörjbart liv som i sin tur inte uppfattas som skadad eller förlorat, och därmed inte behöver stöd. Aktörerna var noga med att det först och främst behövs ett erkännande av politiker att skjutvapenvåldet i Sverige är en ”nationell kris” för att stödet till anhöriga ska förbättras.