Den italienska kontrabasisten Giovanni Bottesini (1821-1889) är fortfarande mycket inflytelserik i dagens musikliv. Hans musik framförs regelbundet, och en viktig del av standardrepertoaren för kontrabasister. Bottesini anses vara världens kanske främste kontrabassolist genom tiderna, men hans spelstil har sällan problematiserats. Syftet med studien är att utifrån ett uppförandepraxisperspektiv undersöka och analysera hur Giovanni Bottesini spelade kontrabas. Det genomfördes metodiskt genom att utvärdera primärkällor såsom 1) konsertrecensioner, både internationella och i svenska. 2) Bottesinis utrustning, inklusive hans instrument, strängantal, stränglängd, stämning och stråke. 3) Bottesinis metodbok, med instruktioner om hur kontrabasen och stråken ska hållas samt fingersättningar och portamento. Studiens resultat påvisar att kärnan i Bottesinis musikaliska uttryck var hans sångbara och lyriska ton, som gestaltades genom ett intrikat samspel av faktorer som hans speltik, instrument, strängar, stråke samt konsertlokal. I detta arbete kommer jag också visa hur Bottesinis utrustning påverkade hans spelteknik, med aspekter som stränglängd, antal strängar och val av stråke. Resultatet visar att Givovanni Bottesini var en musiker av högsta rang, som ofta jämfördes med sin tids störste violinister. Bottesini framkallade sin vackra ton främst genom sin briljanta teknik, men också genom att använda en kontrabas med lång stränglängd samt tunna sensträngar stämda allt från en helton till en liten ters högre än normalt. Strängarna var tillverkade av Ruffini i Italien, och förmodligen tillverkade på italienskt vis med hela tarmar istället för delade tarmar som var vanligast i resten av Europa. Resultatet är viktigt för att förstå hur solokontrabas kunde låta under 1800-talet, men också för den musiker som vill spela Bottesinis musik tidstroget med 1800-talets utrustning. / <p>Kontrabaskonsert i H-moll - Giovanni Bottesini</p><p>Loke Underdal - Kontrabas</p><p>Katarina Ström-Harg - Piano</p>

Jag har valt att skriva om Brahms f-moll-sonat eftersom det är den sortens musik som berör mig mest inombords. Jag fastnade för musik för soloviola redan som liten. Detta verk är ett av de främsta och mest spelade verken för viola vilket gör att det blir en viktig del i violarepertoaren. Brahms levde mellan 1833 och 1897, förhållandena var annorlunda då jämfört med nu vilket medför att stycket lät annorlunda då mot vad det gör nu på moderna instrument och strängar. Jag har försökt efterforska hur nära man kan komma originaluppförandet och dåtidens klangideal och teknik. Detta verk skrevs först för klarinett men strax därefter gjorde Brahms en alternativ violaversion och jag har tittat på några skillnader mellan versionerna. Jag har också jämfört olika moderna utgåvor och provat att spela på sensträngar för att få en känsla av hur det egentligen kan ha känts och låtit med mer tidstroget material än moderna strängar.