Syfte och frågeställningar Min avsikt med studien var att undersöka yngre elevers (8-10 år) attityder och upplevelser av fysisk aktivitet, samt vilken roll barnen tilldelar fysisk förmåga och upplevd fysisk självkänsla vid spel och lekar tillsammans med andra barn. Metod Urvalet bestod av 12 elever, 8-10 år med vilka en semistrukturerad intervju genomfördes. Vid intervjun användes bilder som föreställde barn i olika situationer. Utöver Intervjun genomfördes en föräldraenkät för att få en bakgrundsinformation om föräldrarnas syn på barnens fysiska aktivitet och deras egna motionsvanor. Intervjusvaren bearbetades utifrån frågeställningarna, analyserades och tolkades med utgångspunkt från ett interaktionistiskt perspektiv. Resultat Eleverna beskriver den egna fysiska självkänslan i termer av god idrottslig motorisk kompetens. Då respondenterna resonerar kring andras goda kompetenser beskrivs dessa i termer av fysisk styrka och kondition. De fysiskt aktiva (föreningsbundna) eleverna tenderar att vara tydligare i sina motiveringar till varför de är duktiga på idrott eller är sportiga. Majoriteten av respondenterna väljer umgänge och gemensam aktivitet baserat på rörelsekompetens och sportighet. Samtliga respondenter beskriver en positiv upplevelse av ämnet idrott och hälsa. Det förekommer dock i intervjusvaren berättelser om kamrater som beskrivs som fysiskt inaktiva och ej roade av ämnet. De fysiskt aktiva (föreningsbundna) respondenterna har lättare att beskriva vad som är roligt i ämnet och de har en något tydligare bild av ämnets investeringsvärde. Dock legitimeras ämnet enligt ett investeringsvärde snarare än av ett egenvärde av samtliga respondenter. Slutsats Samtliga respondenter äger en hög grad av fysisk självkänsla, som beskrivs i termer av god idrottslig motorisk kompetens. Ur ett interaktionistiskt perspektiv verkar fysisk aktivitet, att vara sportig, ha en viss betydelse för yngre elever då det gäller val av umgänge och fria aktiviteter på exempelvis raster. Detta framträder som mer betydelsefullt för de fysiskt aktiva (föreningsbundna) eleverna och för de äldre eleverna. Dock verkar sportighet ej ha någon betydelse för social positionering eller företräda ett hierarkiskt värde för yngre elever. / Aim My aim was to exploreexperiences and attitudes towards physical activity among juniors (children aged 8 to 10 years), in particular the influence of physical activity and physical self-esteem when playing and interacting with others. Method Interviews with 12 randomly selected juniors from grades 2 to 4, i.e. aged 8 to 10 was carried out. Pictures presenting children in different situations were used during the interviews. The interviews were also supplemented with a questionnaire where the parents views on physical activity andexpectations on their children were displayed. The answers were categorized, compared and analyzed from an interactionist perspective. Results The respondents own physical self-esteem is described in terms of high athletic motor competence. When the respondents argue about others high competence, they use terms of physical power and cardiovascular health. Juniors with memberships in sport clubs tend to be more explicit when giving reasons why they are good at sports. The majority of the respondents choose company and activities based on physical competence and sports performance.  All respondents express favourable experiences from physical education (PE). Yet, the interviews include stories about friends who are physically inactive, and who does not seem to experience a pleasure in, or enjoy participating in PE. Membership in sports clubs is associated with a higher ability to describe what is stimulating in the subject and also associated with having a slightly more distinct picture of the investment value of the subject. However, the subject is justified by an investment value, rather than an intrinsic value by all respondents. Conclusion All of the respondents have a high level of physical self-esteem, which is described in terms of high athletic motor competence. From an interactionist perspective, physical activity, being sporty, seems to have certain significance to juniors concerning choice of company and free activities, e.g. in school breaks. This is even more obvious for pupils with membership in sport clubs, and also for the older pupils. However, being sporty does not seem to have any value of hierarchy, nor does social position seem to depend on being sporty.