Under den andra halvan av 1800-talet genomgick den svenska sinnessjukvården stora förändringar. Nya sjukhus byggdes, den ekonomiska situationen förbättrades och sinnessjukvården i stort genomgick en professionalisering. Det fanns även en behandlingsoptimism som bidrog till en övertygelse om att de patienter som blivit intagna skulle komma att lämna sjukhusen som nya människor. Detta blev dock inte fallet. Istället blev sinnessjukhusen överfulla med patienter som aldrig skulle bli utskrivna. Vården kom istället att bestå av vila och övervakning. Under denna tid fanns det även tydliga motsättningar mellan läkarens bild av sina patienter och patientens egna bild av sig själv och systemet hon befann sig i. I denna uppsats möter vi fem kvinnliga patienter som var intagna på Vänersborgs hospital och asyl i början av 1900-talet. Kvinnorna var intagna av olika anledningar och hade olika bakgrund, men trots det möttes de ändå av samma inställning, där nästan allt de sade och gjorde tolkades av deras läkare som tydliga sjukdomssymptom. Patienterna såg inte sig själva som sinnessjuka, och de ville därför bli utskrivna från sjukhuset och återvända till sina nära och kära. Kontrasten mellan läkaren och patientens upplevelser utforskas i denna uppsats. Slutsatsen är att patienterna utlämnades helt till läkarna och deras bedömningar och tolkningar, då de varken hade möjligheterna eller resurserna som hade krävts för att stå upp emot dessa inflytelserika och mäktiga män. Det finns dock en ljusglimt, för trots alla försök att isolera och avskärma dessa kvinnor bröts aldrig bandet mellan de fem patienterna och deras familjer. I slutändan fick samtliga återvända till sina nära och kära, döda eller levande.