Syftet med uppsatsen är att reda på hur självbiografiska böcker avbildar hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar. Fokus ligger på hur det vuxna barnet i sina berättelser beskriver barnets psykiska, fysiska mående och dess beteende. Fokus ligger även på hur barnet framställs skildra sina relationer till andra, respektive hur anknytningen mellan barn och förälder beskrivs eller kan tolkas relaterat till att växa upp med missbrukande föräldrar.   Frågeställningarna är följande: Hur avbildar författare till självbiografiska böcker hur det är att växa upp med missbrukande föräldrar inom områdena; Barnets välbefinnande och känslor, Barnets beteende, respektive hur författaren eventuellt avbildar anknytningen mellan förälder och barn, och barnets relationer till andra   Metoden som används i studien är kvalitativ innehållsanalys av självbiografiska böcker skrivna av nu vuxna barn till missbrukare. Det perspektiv som användes vid förståelsen av materialet är anknytningsteorin.     Studiens resultat visar att gemensamma teman i de självbiografiska böckerna av barnen som vuxit upp med en eller två föräldrar som missbrukar är skildringar av hur deras mående kan tänkas påverkas av förälderns missbruk. Både det psykiska måendet som det fysiska. Exempelvis att barnen i böckerna framställs uttrycka känslor av skam och skuld, och beskrivningar av hur deras fysiska mående påverkas. Exempelvis att de beskriver att de ofta har sömnproblem. Böckerna innehåller även beskrivningar av hur barnens primära behov som mat och hygien åsidosätts till följd av förälderns missbruk. De beskriver även att de ofta får ta ett större ansvar och hur de åsidosätter sina egna behov. Hur barnens relationer till andra ser ut skildras också, till exempel beskrivningar av hur de har svårt att tro att någon vill vara med dem eller kan älska dem. När det gäller anknytningen mellan barnet och föräldern så kan spekulativa tolkningar göras utifrån framställningar i de självbiografiska böckerna, att barnen hypotetiskt sett uttrycker tecken på att ha en otrygg anknytning eller ett desorganiserat anknytningsmönster.

Denna studie undersöker hur serietecknare gestaltar sig själva visuellt i sina verk. Där undersökningen utgår ifrån konstnären och serietecknaren Ester Erikssons seriebok Jag Esters rester (2017). Fokuset för analysen är huvudkaraktären Ester och hur Ester är en visuell representation av Erikssons självbild. Jag utgår ifrån att karaktären Ester är Erikssons alter ego och med denna studie undersöker jag hur användandet av ett alter ego kan fungera som utgångspunkt för ett konstnärskap. Den självbiografiska serien präglas av autenticitet och subjektivitet där betraktaren förväntar sig att det som skildras är verkligt och sant, men att detta inte nödvändigtvis är fallet då det som framställs är serietecknarens subjektiva uppfattning av sig själv och den upplevda händelsen som presenteras. Det är Erikssons subjektiva uppfattning av jaget som Ester representerar, där Eriksson valt ut vilka egenskaper som hon vill lyfta fram, förstärka eller inte visa alls. Att se på självframställningen som ett alter egot skapar en distans mellan konstnären och det tecknade jaget. Det är distanseringen mellan det upplevda jaget och det konstruerade jaget som sker när ens jag blir till ett alter ego som gör det möjligt att få tillgång till andra sidor av sig själv. Denna distansering sker när serietecknaren tecknar sig själv som en seriefigur.