Bakgrund: Demens är en progressiv och försvagande sjukdom som kännetecknas av svåra Kognitiva brister, språkförlust och oförmåga att utföra dagliga aktiviteter. 130000C150000 Personer lever med en demensdiagnos i Sverige. Smärta är förknippat med bland annat Begränsad rörlighet, minskad social aktivitet, depression samt sömnstörningar och orsakar Stort lidande. Smärta är vanligt förekommande bland äldre och misstas vara normalt i takt Med att man åldras. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att belysa hur Sjuksköterskor upplever smärtbedömning vid demenssjukdom. Metod: Litteraturöversikten Består av 15 vetenskapliga artiklar. Datainsamlingen genomfördes i databaserna PubMed Och Cinahl samt manuella sökningar. Artiklarna kvalitetsgranskades enligt två olika granskningsmallar. Resultat: Resultatet belyste samarbetet mellan anhöriga och vårdpersonal vid smärtbedömning. Brister identifierades i smärtbedömningen; tid och utbildning. Att skapa en relation och kontinuitet med den demenssjuke personen var viktigt för att identifiera beteendeförändringar. Diskussion: En god kommunikation mellan samtliga vårdgivare till personen med demenssjukdom bidrar till effektiv behandling. Sjuksköterskor besitter för lite kunskap för att bedöma smärta hos personer med Demenssjukdom och uttrycker ett behov av ytterligare utbildning och bättre smärtbedömningsintrument. Samtliga delar kopplades till Orlandos omvårdnadsteori. Slutsats: Mer utbildning för sjuksköterskor krävs för att öka medvetenheten och Kännedomen om hur smärta framstår vid demenssjukdom för att bidra till ökad livskvalitet för denna patientgrupp. / <p>Godkännande datum: 2019-03-25</p>

Substansberoende är ett hot mot såväl folkhälsan som mot personens individuella hälsa. Patienter med substansberoende upplever en stigmatisering, både i samhället och i möte med vården, vilket gör att de är mindre benägna att söka vård. Patienter färgas av erfarenheter där sjuksköterskan bemöter dem utifrån deras substansberoende vilket går emot sjuksköterskans roll som präglas av att möta alla människor som unika individer. Kärnan i sjuksköterskans profession är att ge vård på lika villkor, oavsett patientens bakgrund, där fokus riktas mot att värna om patientens värdighet. Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med substansberoende. Då ambitionen var att synliggöra sjuksköterskors känslor och upplevelser, genomfördes metoden enligt en litteraturöversikt där studier med kvalitativa ansatser granskats. I resultatet framkom sjuksköterskors upplevelser av de utmaningar, lidande och prövningar som det innebär att vårda patienter med substansberoende. Det presenterades även positiva erfarenheter som präglas av ett vårdande som utgår från patientens individuella förutsättningar och motivation. I diskussionen framhävdes de gemensamma erfarenheter sjuksköterskor har av att vårda patienter med substansberoende, oavsett var i världen eller på vilken arbetsplats de arbetar så präglas upplevelsen till stor del av rädsla och okunskap. Slutsatsen blev därmed att mer forskning och kunskap kring att vårda dessa patienter behövs.

Bakgrund: Sexuella trakasserier bland sjuksköterskor är globalt ett stort problem. Sexuella trakasserier förekommer från både kollegor, chefer, anhöriga och patienter hos båda könen och kan definieras som både fysiskt våld, psykiskt våld, verbalt och icke verbalt. Det finns riktlinjer och lagar runt om i världen som ska förebygga mot sexuella trakasserier.  Syfte: Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelser av sin mentala hälsa vid arbetsrelaterade sexuella trakasserier. Metod: Studien använde allmän litteraturöversikt som metod med induktiv ansats. Litteratursökning utfördes i databaserna PubMed, CINAHL och MEDLINE. Efter kvalitetsgranskning valdes tretton artiklar ut till resultatet vilka sammanställdes i en matris. Data analyserades genom Fribergs analysmodell. Resultat: Resultatet visade att sexuella trakasserier på arbetsplatsen leder till en negativ påverkan på sjuksköterskans mentala hälsa som gav psykiska, fysiska sjukdomar, påverkad arbetsmiljö och hot mot patientsäkerheten. Sjuksköterskans omvårdnadsarbete påverkas och möjligheter att ta sitt professionella ansvar. Sjuksköterskor som har upplevt sexuella trakasserier riskerar att sjukskriva sig och lämnar sitt yrke.  Slutsatser: Sexuella trakasserier påverkar sjuksköterskors mentala hälsa, ger psykiska och fysiska sjukdomar som resulterar i påverkad omvårdnad, patientsäkerhet och arbetsmiljö. Det beskriver vikten av forskning om ämnet för att utse förebyggande åtgärder som behövs på arbetsplatserna världen över. / Background: Sexual harassment among nurses is a major problem globally. Sexual harassment occurs from colleagues, managers, relatives and patients of both sexes and can be defined as both physical violence, psychological violence, verbal and nonverbal. There are guidelines and laws around the world to prevent sexual harassment.   Purpose: The purpose is to describe nurses' experiences of their mental health in the event of work-related sexual harassment.  Method: The study used general literature review as a method with inductive approach. Literature search was carried out in the databases PubMed, CINAHL and MEDLINE. After quality review, thirteen articles were selected for the result, which was compiled in an array. The data was analysed through Friberg's analysis model.  Results: The results showed that sexual harassment in the workplace leads to a negative impact on the nurse's mental health that resulted in mental, physical illnesses, affected work environment and threats to patient safety. The nurse's nursing work is affected and opportunities to take their professional responsibility. Nurses who have experienced sexual harassment risk taking sick leave and leaving their profession. Conclusions: Sexual harassment affects nurses' mental health, causes mental and physical illnesses that result in affected nursing, patient safety and work environment. It describes the importance of research on the subject in order to designate preventive measures needed in workplaces worldwide.

Varje år sker omkring sextusen hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige. Endast tio procent beräknas överleva. Ambulanssjuksköterskan har riktlinjer för hur hon ska påbörja, genomföra och eventuellt avsluta en hjärtlungräddning prehospitalt. Frågan om att avbryta en hjärtlungräddning är studerad i begränsad omfattning. Beslutet fattas under ansträngda förhållanden med etiska konflikter involverade, vilket kan påverka ambulanssjuksköterskan psykiska välbefinnande och hennes förmåga att vidare utföra sitt arbete. Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av att avbryta hjärtlungräddning hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården och hur upplevelsen eventuellt påverkas av olika faktorer (förbättringspotentialer) kopplade såväl till ambulansorganisationen, vårdaren och omständigheterna kring hjärtstoppet. En kvalitativ intervjustudie har gjorts för att besvara studiens syfte. Tolv intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från tre ambulansstationer i Västsverige. En öppen fråga med hänvisning till studiens syfte besvarades av informanterna. Resultatet indikerar att ambulanssjuksköterskan, vid den vanligaste varianten av hjärtstopp, inte upplever avbrytandet som särskilt problematiskt. Vidare visar studien på att omgivande faktorer i samband med avbrytandet har en påverkan på ambulanssjuksköterskan. Det som informanterna beskrev som viktigt i sammanhanget var samtalet med kollegan samt tid för återhämtning och reflektion efter en emotionellt påfrestande situation. Ambulanssjuksköterskan värnar om sin yrkesroll och för att bevara denna behöver de vissa förutsättningar i sin omgivning. Det är viktigt att organisationen kring ambulanssjuksköterskan tillser att dessa behov tillgodoses för att de på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra sitt arbete och samtidigt inte påverkas allt för mycket på ett personligt plan. Ett nytt spår i utbildningen av hjärtlungräddning där ambulanssjuksköterskan får ökad kunskap i att hantera människor i sorg och kris samt att organisatoriskt beakta behovet av tid för samtal och reflektion, främst tillsammans med närmast kollegan, kan vara av värde i framtiden. / Every year, about six thousand cardiac arrests occur outside hospitals in Sweden. Only ten percent are estimated to survive. The ambulance nurse has guidelines for how she should start, carry out and possibly terminate a cardiopulmonary resuscitation in the prehospital setting. The problems surrounding termination of a cardiopulmonary resuscitation has been scarcely studied. The decision is made under strained conditions with ethical conflicts involved, which can affect the ambulance nurse's mental well-being and her ability to further carry out her work. The purpose of the study is to describe the experiences of interrupting cardiopulmonary resuscitation among nurses in ambulance care and how these experiences may be influenced by different factors (some of which may be amenable for improvement) and linked to the ambulance organization, the healthcare provider and circumstances at the event. A qualitative interview study has been performed to address the purpose of the study. Twelve interviews were conducted with ambulance nurses from three ambulance stations in western Sweden. An open-ended question with reference to the purpose of the study was answered by the informants. The result indicates that the ambulance nurse, during the most common type of cardiac arrest, does not experience the interruption as particularly problematic. Furthermore, the study shows that surrounding factors in connection with the interruption have an impact on the ambulance nurse. What the informants described as important in the context was the conversation with the colleague and time for recovery and reflection after an emotionally stressful situation. The ambulance nurse safeguards her professional role and in order to maintain this, they need certain conditions in the environment. It is important that the organization around the ambulance nurse ensures that these requirements are met so that she or he can carry out the work in a satisfactory manner and at the same time not be affected too much on a personal level. A new track in the training of cardiopulmonary resuscitation where the ambulance nurse gains increased knowledge in dealing with people in grief and crisis and to organizationally consider the need for time for conversation and reflection, mainly together with the closest colleague, may be of value in the future.