No description available.

Denna rapport behandlar ett kandidatarbete i maskinteknik som gjordes i samarbete med Försvarets Sjöstridsskola i Karlskrona. Arbetet grundade på framtagning av en hållare för en variation av små bitar av skrovmaterial i olika tjocklekar, som ska kunna användas för att både testning av skrovmaterialen, men även lära ut metoden för en skärsläckare. Hållaren ska kunna monteras på en variation av olika relingar på fartyg och vara portabel för att kunna transporteras i en vanlig personbil. Hållaren i fråga kommer befinna sig i en utsatt marin miljö som involverar bland annat sötvatten och saltvatten, sedan tillkommer saker som påverkan av olika metaller och även abrasivt medel från skärsläckaren      Med hjälp av en variation av strategier genererades olika koncept för alternativa lösningar av en hållare till provbitarna, som sedan smalnade ner till en slutlig lösning. Lösningen grundar på att med hjälp av fyra helgängade bultar med vingmuttrar och två stålplåtar med hål i, kläms skrovmaterialet fast. Den bakre delen på en av plåtarna sitter sedan fast i ett fäste gjord av en ihålig rektangulär aluminiumprofil som är tänkt att sitta längs relingen med hjälp av ett stöd och tre kardborrband.   Resultatet av det framtagna konceptet blev en enkel och robust konstruktion som är helt rostsäker, på grund av konstruktionen styvhet klarades det under tester markant mer kraft en vad som konstruktionen var avsedd att göra. Detta ger en hög säkerhetsfaktor mot alternativa deformationer och skapar mindre vibrationer vid kontinuerlig påverkan.

Skogsbränder utgör ett stort problem både lokalt, regionalt och globalt. De förstör stora värden, frigör stora mängder kol ut i atmosfären och är mycket resurskrävande att bekämpa. Under markytan kan glödbränder fortsätta långt efter att flambranden ovan mark är släckt. Glödbränder brinner mycket långsammare än de öppna flambränderna, men är istället svårare att upptäcka och ställer andra krav vid bekämpning. En typ av glödbrand som kan påträffas i skogsbränder är torvbränder. Det är glödbränder som uppstår i torvmarker som utsatts för torka. Branden äter sig sakta igenom torven och kan gå djupt ner i marken. Svårigheter med att lokalisera bränderna och att få ner tillräckligt med vatten i de djupare torvlagerna gör dem svåra att släcka. Idag används ofta dimspikar, även kallade jordspett, för att släcka bränder som gått ner under markytan. På vissa ställen har även skärsläckaren börjat användas. Detta arbete syftar till att ge en bättre förståelse för de två verktygens funktion och effektivitet vid släckarbete av torvbränder. För att göra det har två tester genomförts på Luleå räddningstjänsts övningsfält, ett för dimspik och ett för skärsläckare. En försöksuppställning byggdes upp med en invändig tvärsnittsarea på 80×80 cm och en höjd på 1,1 m. Den fylldes sedan med torv som packades lätt tills torvlagret var 1 m tjockt. Det som undersöktes var verktygens penetreringstid för vattnet att nå 1 m ner i torven samt hur stor spridning vattnet fick över tvärsnittsarean på djupet 1 m. Båda verktygen hade liknande flöden (56 l/min för skärsläckaren och 58 l/min för dimspiken) så de uppmätta skillnaderna i resultat berodde på hur vattnet transporterades, inte på mängden vatten. Skärsläckaren slog igenom på cirka 1 sekund och bildade ett utgångshål på cirka 1 dm2, där det var blött ytterliga någon centimeter runtomkring för en total våt area på cirka 2 dm2. Testet avslutades efter 30 sekunder då ingen förändring kunde ses i storleken på utgångshålet och den våta arean från efter de första få sekunderna. Vattnet sprutade rakt igenom torven. Dimspiken vätte igenom efter 26 sekunder och den våta arean växte kontinuerligt. Inget utgångshål bildades i detta fall. När dimspiken stängdes av efter 1 minut och 45 sekunder, så hade cirka 32 dm2 blivit blött; vilket motsvarar ungefär halva tvärsnittarean hos försöksuppställningen. Spridning fortsatte efter att dimspiken slagits av och nästan hela tvärsnittsarean var blöt efter ytterligare några minuter. Skärsläckaren hade en mycket snabb penetreringstid, men sprutade istället mycket vatten rakt igenom torven, vilket medförde att stora mängder vatten passerade genom torven utan att väta en stor yta eller volym. Dimspiken hade en mycket längre penetreringstid, i gengäld så sköts inte vattnet rakt igenom torven utan spred ut sig och vätte en större yta. Båda verktygen har sina för- och nackdelar. Vilket verktyg som är bäst är väldigt situationsberoende. Skärsläckaren har bland annat snabbare penetreringstid och möjliggör fler snabba ingrepp, medan dimspiken täcker en större area per angreppspunkt och är lättare och säkrare att hantera. / Wildfires are a major problem both locally, regionally and globally. They destroy large values, emit large quantities of carbon into the atmosphere and are very resource intensive to fight. Smoldering fires can continue under the ground surface long after the flaming fire above ground is put out. Smoldering fires burn much slower than the flaming fires, but in turn they are harder to discover and require different means to fight. Peat fire is one type of smoldering fire that can be found in wildfires. It is a smoldering fire that occur in peatlands exposed to drought. The fire slowly eats its way through the peat and can go deep into the ground. Difficulty locating them and getting enough water into the deeper peat layers makes them difficult to extinguish. Today, fognails are often used to extinguish smoldering fires in the ground. The cutting extinguisher is another tool that has been used to fight smoldering fires in the ground in some cases. This bachelor thesis aims to provide a better understanding of the function and efficiency of the two tools in extinguishing peat fires. To do this, two tests have been carried out on the fire department’s training field in Luleå, one with a fognail and one with a cutting extinguisher. A test stand was constructed with an internal cross-sectional area of ​​80×80 cm and a height of 1.1 m. It was then filled with peat which was lightly packed until the peat layer was 1 m thick. What was investigated was the tools’ penetration time for the water to reach 1 m down into the peat and the size of the water spread over the cross-sectional area at the depth of 1 m. Both tools had similar flows (56 l/min for the cutter extinguisher and 58 l/min for the fognail) so the differences arose in how that water was used, not the amount of water. The cutting extinguisher broke through in about 1 second and formed an exit hole of about 1 dm2 with additional wetness of a few centimeters around for a total wet area of ​​about 2 dm2. The test was terminated after 30 seconds when no change could be seen in the size of the output hole or the wet area from after the first few seconds. The water sprayed right through the peat. The water from the fognail got through after 26 seconds and the wet area grew continuously. No exit hole was formed in this case. When the fognail was turned off after 1 minute and 45 seconds, about 32 dm2 had become wet, which corresponds to about half the cross-sectional area of the test stand. However, spreading continued despite the fognail being turned off and almost the entire cross-sectional area was wet after a few more minutes. The cutting extinguisher had a very fast penetration time, but as a result it sprayed a lot of water right through the peat without wetting a large area or volume. The fognail had a much longer penetration time, but in return, the water was not shot straight through the peat, but spread out and wet a larger surface. Both tools have their advantages and disadvantages. Which tool is the best depends a lot on the situation. The cutting extinguisher has, among other things, a faster penetration time and allows for more rapid interventions, while the fog nail covers a larger area per attack point and is easier and safer to handle.