Abstract We are facing a century of rapid change in climate, with significant challenges in managing the impact of changes in living conditions for plants and animals. We can already see the responses of species through changes in phenology and spatial distribution, which may change ecosystem structure and function, with subsequent effect on ecosystem services and biological diversity. In Sweden, between 2005 and 2010, the red-listed species has increased by 13 % and similar trends can be seen across the world, making it difficult to attain national and international environmental objectives of preserving biodiversity. One way to reduce the loss of biodiversity is to protect nature from exploitation by allocating valuable areas as nature reserves, but climate change affects protected areas just as much as other landscapes and therefore requires elaborate systems of protection to facilitate species' survival. The paper has examined  how the decisions and management plans for nature reserves in Sweden have been followed-up and whether they are climate adapted or not by examining 30 nature reserves, classified as newly formed (2012), recently revised (2009-2011) and older (1977-2007) reserves, and assessed what is in the decisions and management plans for follow-up, revision, long-term goals and documentation. Officials in ten county administrative boards in Sweden were interviewed about how they handle documentation and monitoring of management plans, and if they take into account climate change in the forming of new nature reserves and if they have begun to look at the climate adaptation of nature reserves. The results show that county administrative boards do not take account climate change in the handling of new nature reserves and they generally have not started looking at climate adaptation of the nature reserves. Documentation is supposed to be carried out according to most management plans (77%) and was in fact carried out in reality in 70% of the county administrative boards, although a new system is being introduced by the Swedish Environmental Protection Agency. Monitoring of management actions should be done according to most management plans, but in reality, monitoring of management plans is generally not performed (only 20% of the county administrative boards do). My results shows that nature reserves in Sweden are not climate adapted and have not taken into account climate change when formed and there is no continuous  follow-up done of decisions and management plans. There are many reasons for authorities to reconsider this, even if it requires a thorough review of current research. / Sammanfattning Vi står inför ett århundrade med snabba förändringar i klimatet och möter stora utmaningar i att hantera effekterna av ändrade levnadsförhållanden för växter och djur. Redan nu kan vi se responser från arter genom förändrad fenologi och geografisk utbredning vilket för med sig förändringar i ekosystemens struktur och funktion som i sin tur påverkar ekosystemtjänsterna och den biologiska diversiteten. I Sverige har mellan åren 2005 och 2010, de rödlistade arterna ökat med 13 % och liknande tendenser syns över hela världen vilket gör det svårt att nå nationella och internationella miljömål om att bevara biodiversiteten.  Ett sätt att minska förlusten av biodiversitet är att skydda naturen från exploatering genom att avsätta värdefulla områden som naturreservat men klimatförändringen påverkar de skyddade områdena lika mycket som övriga landskap och därför krävs genomtänkta system av skydd för att underlätta för arters överlevnad.  Uppsatsen har undersökt hur beslut och skötseldokument för naturreservat i Sverige följs upp samt undersökt om de är klimatanpassade genom en granskning av 30 naturreservat uppdelat på nybildade (2012), nyligen reviderade (2009-2011) samt äldre (1977-2007) reservat och bedömt vad som står i beslut och skötselplaner avseende uppföljning, revidering, långsiktiga mål och dokumentering. Personer på tio länsstyrelser i Sverige har intervjuats om hur de hanterar dokumentering och uppföljning av skötselplaner samt om de tar hänsyn till klimatförändringen vid avsättningen av nya naturreservat och om de har börjat titta på klimatanpassning av reservaten. Resultaten visar att länsstyrelser inte tar hänsyn till klimatförändringen i hanteringen av nya naturreservat och de har generellt inte börjat titta på klimatanpassning av naturreservat än, medan dokumentering ska utföras enl. skötselplanerna (77 %) och utförs i verkligheten hos 70 % av länsstyrelserna men ett nytt system är på väg att införas från Naturvårdsverket. Uppföljning av skötselåtgärder ska göras enligt de flesta skötselplanerna men i verkligheten utförs det inte generella uppföljningar av skötselplanerna (bara i 20 % av länsstyrelserna görs det).  Resultatet visar att naturreservat i Sverige inte är klimatanpassade och har inte avsatts eller avsätts inte med klimatförändringen i beaktande och deras beslut och skötselplaner följs inte upp kontinuerligt.  Det finns många skäl att tänka om för ansvariga myndigheter även om det kräver en grundlig genomgång av pågående forskning.

<p>I Sverige har andelen naturskyddade områden ökat kraftigt under andra halvan av 1900- talet och arealen motsvarar idag ungefär 10 % av landets totala (SCB, 2006). Merparten av dessa områden återfinns i våra 28 nationalparkerna och drygt 2500 naturreservat. Syftet med att bilda skyddade områden är många gånger att bevara biologisk mångfald eller att skapa nya livsmiljöer för känsliga arter, men kan även innebära att ge besökare tillfälle att uppleva mer opåverkad natur (Naturvårdsverket, 2005c). I takt med att, även avlägsna naturområden, blivit alltmer tillgängliga och intresset ökat för naturturism och friluftsliv ökar också behovet av att kontrollera och hantera den påverkan som kan uppstå. Syftet med arbetet var att ge svar på hur ansvariga myndigheter och förvaltare av skyddade områden i Sverige hanterar balansen mellan friluftsliv och naturskydd.</p><p>Studien har visat att det fortfarande saknas relevant forskning inom vissa områden t.ex. vad gäller besökarstudier och hur djurlivet påverkas. Den forskning som bedrivits och den litteratur som finns tillgänglig härstammar huvudsakligen från Nordamerika och saknas i stor utsträckning från svensk sida. När det gäller den faktiska förvaltningen, av såväl naturreservat som nationalparker, så är denna likartad och bygger huvudsakligen på en kombination av en grundläggande direkt styrning genom föreskrifter och mera allmänna indirekta metoder, i form av bland annat information och anlagda leder, vilka ofta syftar till att kanalisera och koncentrera besökarna. Skötselplanerna fyller i stort sin grundläggande funktion men är idag något eftersatta och i behov av en revidering där åtgärder som rör friluftslivet och dess påverkan ges större utrymme och där man så långt som möjligt söker använda sig av nyare kunskap inom området. En något förändrad attityd till naturvård och friluftsliv kan dock skönjas och planer för framtida åtgärder håller för närvarande på att utvecklas.</p>

I Sverige har andelen naturskyddade områden ökat kraftigt under andra halvan av 1900- talet och arealen motsvarar idag ungefär 10 % av landets totala (SCB, 2006). Merparten av dessa områden återfinns i våra 28 nationalparkerna och drygt 2500 naturreservat. Syftet med att bilda skyddade områden är många gånger att bevara biologisk mångfald eller att skapa nya livsmiljöer för känsliga arter, men kan även innebära att ge besökare tillfälle att uppleva mer opåverkad natur (Naturvårdsverket, 2005c). I takt med att, även avlägsna naturområden, blivit alltmer tillgängliga och intresset ökat för naturturism och friluftsliv ökar också behovet av att kontrollera och hantera den påverkan som kan uppstå. Syftet med arbetet var att ge svar på hur ansvariga myndigheter och förvaltare av skyddade områden i Sverige hanterar balansen mellan friluftsliv och naturskydd. Studien har visat att det fortfarande saknas relevant forskning inom vissa områden t.ex. vad gäller besökarstudier och hur djurlivet påverkas. Den forskning som bedrivits och den litteratur som finns tillgänglig härstammar huvudsakligen från Nordamerika och saknas i stor utsträckning från svensk sida. När det gäller den faktiska förvaltningen, av såväl naturreservat som nationalparker, så är denna likartad och bygger huvudsakligen på en kombination av en grundläggande direkt styrning genom föreskrifter och mera allmänna indirekta metoder, i form av bland annat information och anlagda leder, vilka ofta syftar till att kanalisera och koncentrera besökarna. Skötselplanerna fyller i stort sin grundläggande funktion men är idag något eftersatta och i behov av en revidering där åtgärder som rör friluftslivet och dess påverkan ges större utrymme och där man så långt som möjligt söker använda sig av nyare kunskap inom området. En något förändrad attityd till naturvård och friluftsliv kan dock skönjas och planer för framtida åtgärder håller för närvarande på att utvecklas.