The thesis had its starting point in the first paragraph of the eleventh chapter in the Swedish social services act, which discusses the immediate risk assessments that has to be made when the social services receive a report about a child. The thesis highlights an area that has received a lot of attention in media since the spring of 2014, when an eight year old girl was fatally abused by her legal guardians. The social services had at the time received a report about the girl but it was left unread. This tragic case has brought attention to the routines used by the social services for dealing with reports and risk assessments. This thesis was conducted through individual interviews with social workers working with children and families in the social services, with the aim to acquire an enhanced understanding of how social workers perform immediate risk assessments and what these assessments are based on. The results of the study showed that several of the municipalities had a routine for how to handle incoming reports, but lacked specific routines regarding the immediate risk assessments. Without specific routines, the informants stated experience, intuition and cooperation with co-workers and managers as important factors of making risk assessments. / Studien tog avstamp i socialtjänstlagens elfte kapitel, första paragrafen, vilken behandlar den omedelbara skyddsbedömning som ska göras av socialtjänsten vid en inkommen anmälan gällande ett barn. Studien belyser ett medialt uppmärksammat område som sedan våren 2014 blivit vida diskuterat då en åttaårig flicka misshandlades till döds av sina vårdnadshavare. Socialtjänsten hade då fått in en anmälan om flickan men som ingen ännu hade läst. Detta tragiska fall har uppmärksammat socialtjänstens rutiner kring anmälningar och hur de genomför skyddsbedömningar. Studien genomfördes genom individuella intervjuer med socialsekreterare som arbetar inom Barn och familj i socialtjänsten och syftet med studien var att få en ökad förståelse för hur socialsekreterarna utför skyddsbedömningar och vad som ligger till grund för dessa bedömningar. Studiens resultat visade att det i flera av kommunerna fanns en rutin för hur en inkommen anmälan skulle hanteras, men att det saknades specifika riktlinjer för hur de omedelbara skyddsbedömningarna skulle göras. I avsaknad av specifika riktlinjer uppgav informanterna att erfarenhet, intuition och samarbete med kollegor och chefer utgjorde viktiga delar av att göra skyddsbedömningar.

Syftet med studien är att undersöka om socialsekreterares bedömningar vid orosanmälningar kring unga påverkas av om den unga har en ADHD-diagnos eller inte. Hypotesen var att socialsekreterares bedömningar kring behov av omedelbart skydd, skäl till oro för den unge, om utredning ska inledas eller inte samt identifierade risk- och skyddsfaktorer skiljer sig åt beroende på om den unge har en ADHD-diagnos eller inte. En kvantitativ vinjettundersökning med tillhörande enkätfrågor genomfördes. Två vinjetter utformades med den enda skillnaden att i den ena vinjetten fanns det information om att ungdomen har en ADHD-diagnos. Sammanlagt besvarade 86 socialsekreterare för barn och/eller unga undersökningen, 42 besvarade vinjetten med ADHD och 44 besvarade vinjetten utan ADHD. Resultatet visar statistiskt signifikanta skillnader i socialsekreterares bedömningar gällande fem orosområden (beteendeproblematik hos ungdomen, psykisk ohälsa hos ungdomen, fysisk eller psykisk funktionsnedsättning hos ungdomen, ungdomens förmåga att klara sig själv samt fysisk eller psykisk funktionsnedsättning hos mamman) och en riskfaktor (mammans alkoholanvändning) beroende på om ungdomen har ADHD-diagnos eller inte. Det påvisades inga statistiskt signifikanta skillnader i bedömningarna när det gäller omedelbar skyddsbedömning, förhandsbedömning eller uppmärksammade skyddsfaktorer. Resultaten diskuteras i relation till om socialsekreterarnas kunskap om ADHD, sociala representationer om ADHD och stereotyper om ADHD har påverkat resultaten. Resultatet från denna studien kan bidra till diskussionen om ADHD i social barnavård samt kan användas för att öka medvetenheten hos socialsekreterarna kring hur de hanterar bedömningar av ungdomar med ADHD-diagnos, för att främja att bedömningar fattas på reella grunder. Resultatet skulle också kunna utgöra en grund för vidare forskning exempelvis genom kvalitativa studier på området för att få en djupare förståelse och synliggöra orsakerna till skillnaderna mellan vinjetterna. / The purpose of this study was to examine social workers’ assessments regarding a notification of concern of adolescents are affected by whether the adolescent have an ADHD diagnosis or not. The hypothesis was that social workers’ assessments of need of immediate protection, reason for concern for the adolescent, whether an investigation should be initiated or not and their identification risk and protection factors differ depending on whether the adolescent has an ADHD diagnosis or not. A quantitative vignette survey with associated questionnaire was conducted. Two vignettes were designed with the only difference that in one vignette there was information that the adolescent has an ADHD diagnosis. Altogether, 86 social workers handling investigations of children and/ or young persons, participated in the study, whereof 42 handled the vignette with ADHD and 44 the vignette without ADHD.  The result shows statistically significant differences in social workers’ assessments regarding five areas of concern (behavioral problems in the adolescent, mental illness in the adolescent, physical or mental disability in the adolescent, the adolescent’s ability to cope with herself and physical or mental disability in the mother) and one risk factor (mother's alcohol use), depending on whether the adolescent has ADHD diagnosis or not. There were no statistically significant differences in assessments regarding immediate protection assessment, preliminary assessment or identified protection factors. The results are discussed in relation to whether social workers´ knowledge about ADHD, social representations of ADHD and stereotypes of ADHD may have influenced the results. The results of this study can contribute to the discussion on ADHD in social childcare and can be used to raise awareness among social workers´ about how they handle assessments of adolescents with ADHD diagnosis in order to promote that assessments are made on real grounds. The result could also provide a basis for further research, for example through qualitative studies in the field, in order to gain a deeper understanding and to highlight the causes of the differences between the vignettes.