För att säkerställa nuvarande och kommande generationers tillgång till rent vatten behöver vattentäkter skyddas med områdesskydd. När vattenskyddsområden bildas delas området in i skyddszoner beroende på behovet av skydd. Vid inrättande av vattenskyddsområden meddelas föreskrifter för vilka restriktioner som gäller inom skyddsområdet. Restriktionerna kan medföra rådighetsinskränkningar som kan innebära exempelvis förbud mot hantering av kemiska bekämpningsmedel. Sådana rådighetsinskränkningar ska enligt Sveriges grundlag ersättas, om pågående markanvändning inom berörd del av fastighet avsevärt försvåras. Sker dessa inskränkningar av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om rätt till ersättning. De allmänna hänsynsreglerna är sådana regler som varje fastighetsägare ska underkasta sig och därmed är rådighetsinskränkningar som sker med hänsyn till dessa inte ersättningsberättigade. Föreliggande studie inriktar sig på att utreda i vilken utsträckning beslutsmyndigheterna vid inrättande av vattenskyddsområde föreskriver förbud eller tillståndsplikt med stöd av miljöbalkens allmänna hänsynsregler och därmed undviker sin skyldighet att betala ersättning. De föreskrivna åtaganden som främst har undersökts är hantering av bekämpningsmedel, hantering av växtnäringsämnen samt upplag av skogsprodukter. Studien har också ämnat utreda ifall kommuner respektive länsstyrelser agerar olika vid inrättande av vattenskyddsområden och ifall skyddsföreskrifterna meddelar olika beroende på vilken skyddszon det gäller. I denna uppsats tillämpas den kvantitativa metoden. Undersökningen av föreskrifterna för urvalet av vattenskyddsområden gjordes kvantitativt. Som ett komplement tolkas text kvalitativt. Studien utreder olika juridiska rättskällor som berör vattenskyddsområden och rådighetsinskränkningen de kan innebära. Rättskällorna som undersökts är författningar, förordningar, en SOU och rättsfall. Utredningen av dessa har gjorts för att få klarhet i den praktiska funktionen av lagen och för att säkerställa vad som gäller. Studien visar att beslutsmyndigheterna i stor utsträckning meddelar den föreskrift som kan medföra skyldighet att erlägga ersättning till fastighetsägaren. Detta fastän det enligt praxis är godtagbart att meddela föreskrifter som innebär att beslutsmyndigheten kan kringgå sin ersättningsskyldighet. Skyddsföreskrifterna i den primära skyddszonen sammanfaller i de flesta fall inte med skyddsföreskrifterna för den sekundära zonen. Enligt studien har vilken myndighet det är som inrättar vattenskyddsområdet inte har någon inverkan på hur föreskrifterna utformas. Kommunen och Länsstyrelsen agerar alltså lika vid inrättande av vattenskyddsområden. / To ensure the current and future generations' access to clean water, water supplies need to be protected with protection areas. When the water protection area is formed, the area is divided in different protection zoned depending on the need of protection. When establishing water protection areas, regulations are issued for which restrictions apply within the protection area. The restrictions may result in restrictions on availability that may, for example, impose a ban on the management of chemical pesticides. Such restrictions on access shall, in accordance with Sweden's constitution, be compensated if ongoing land use within the affected part of the property is made considerably more difficult. However, if these limitations are for health protection, environmental protection or safety reasons, what follows from the law regarding the right to compensation. The general rules of consideration are such rules that each property owner must submit to and restrictions that take place in consideration these are not eligible for compensation. The present study focuses on investigating if the decision-making authorities, when establishing a water protection area, prescribe a prohibition or a license requirement under the general rules of consideration and thereby avoids their obligation to pay compensation. The prescribed commitments that have primarily been investigated are the management of pesticides, the management of plant nutrients and the storage of forest products. The study has also intended to investigate whether municipalities or county administrative boards act differently when establishing water protection areas and if the protection regulations indicate different depending on which protection zone applies. In the present study, the quantitative method has been applied. The examination of the regulations for the selection of water protection areas was done quantitatively. As a complement, qualitative text has been interpreted. The study investigates various legal sources of law that concern water protection areas and the restriction of access they may entail. The sources of law examined are statutes, regulations, an official investigation and court cases. The investigation of these has been done to clarify the practical function of the law and to ensure how it works. The study shows that the decision-making authorities to a large extent announce the regulation that may entail an obligation to pay compensation to the property owner. This, although according to practice, is acceptable to issue regulations that mean that the decision authority can circumvent its obligation to pay compensation. In most cases, the protection regulations in the primary protection zone do not coincide with the protection regulations of the secondary zone. According to the essay, it is concluded that which authority it is that establishes the water protection area has no impact on how the regulations are designed. The municipality and the County Administrative Board thus act equally when establishing water protection areas.