Arrende har i mer eller mindre konkret form begagnats i Sverige sedan medeltiden.  Jordabalkens bestämmelser om nyttjanderättsformen arrende har därför också en ganska brokig historia och ett antal förslag att presentera en lag efter 1734-års lag antogs inte. Först 1970 antogs den jordabalk vi har idag. Denna har också utvecklats med tiden, men förändringarna har varit relativt små och mest varit av redaktionell karaktär. Idag har arrendator av både gårdsarrenden och sidoarrenden ett starkt besittningsskydd vilket möjliggör för arrendatorn att tvinga fram en förlängning av det ursprungliga nyttjanderättsupplåtelseavtalet, trots att jordägaren önskar bli av med arrendatorn. För att besittningsskydd ska föreligga krävs för det första att arrendet följer de regler som satts upp för arrende och har ett skriftligt avtal och en tidsbegränsning.  Gränsdragningen mellan arrende och andra nyttjanderättsupplåtelser är inte självklar då många nyttjanderätter kan ha inslag av olika nyttjanderätter. Är det oklart om upplåtelsen är ett servitut eller ett arrende bör man se till var rätten är knuten, personen i fråga eller fastigheten. Är upplåtelsen knuten till personen är det troligtvis ett arrende. Lagstiftaren har infört 4 arrendealternativ, men endast ett, jordbruksarrende skall behandlas här. Huvudregeln är att jordbruksarrendatorer har rätt till besittningsskydd, men detta kan också förverkas eller avstås från vid avtalets ingående. Detta besittningsskydd är starkt och försvårar för jordägaren att få tillbaka sin fastighet om han eller hon så skulle vilja. Detta leder till att många jordägare väljer att inte upplåta mark till nyttjanderätt, om arrendator inte väljer att avtala bort arrendet, eller endast upplåter ett sidoarrende med en löptid på ett år (vilka inte har besittningsskydd). För att maximera antalet arrendeupplåtelser bör man därför utvärdera det starka besittningsskydd som tillfaller arrendator. Detta besittningsskydd tycks vara mycket av en kvarleva från en tid då arrendator hade en klart svagare ställning mot jordägaren än vad den har idag. Om vi istället angriper lagen med en tanke om att jordägare och arrendator idag är mer jämställda parter ekonomiskt, blir detta starka besittningsskydd problematiskt i jämförelse med den grundlagsskyddade äganderätten. Möjliga förslag som skulle kunna göra lagen mer jämställd är till exempel att låta arrendeupplåtelserna ha en total avtalsfrihet, likt dansk lagstiftning, istället för både dispositiva och tvingande bestämmelser. Ett annat alternativ vore att försvaga besittningsskyddet, genom att bedömningarna för dess brytande tar mer hänsyn till äganderätten. Ett annat alternativ är att besittningsrätten avskaffas helt. Oavsett hur problemet bör lösas tycks det vara angeläget att lösa och för det första frigöra jord till jordbruksarrende genom att jordägarna inte känner rädsla över att förlora kontrollen över sin fastighet samtidigt som man måste ta hänsyn till arrendatorernas intresse av att ha ett stabilt nyttjanderättsavtal. Om parterna inte tycker att jordabalken tar hänsyn till deras intresse på något sätt ökar risken för att de ska använda sig av andra alternativ för en överenskommelse om brukande av annans jord, och att man inte alls använder sig av de regler som lagstiftaren velat. Detta måste obönhörligen leda till konflikter och då är parterna än mindre skyddade än om de hade en välavvägd reglering att falla tillbaka på. Jordabalken bör därför utredas med grund i den förändrade partsställning som följt med tiden för att återigen vara ett aktuellt alternativ för dagens jordbrukare.

No description available.